- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
154

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 26. »Bruden»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Hva’ i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?»

»Inte, gosse!» skrattade Kristina röd och upplifvad af
dansen. »Men ser du, jag har storfrämmande från fjälle,
så vi måtte ha roligt i lag med hvarandra.»

»Nu ska vi följas åt ut i kryddgår’n och dricka kaffe
där», fortfor hon.

Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga
kaffegrejet till barnen att bära. Och så tågade de ut till
gungbrädan, som stod under den blommande rönnen
nära stugknuten och de två små kryddgårdslanden.

Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd.
Hustrun gjorde honom sällskap häruti, där hon frisk och
lycklig satt invid honom och halfhögt språkade om barnen.

»Ja tänk på hva’ såna snåstackare ha fått slita ondt»,
sade mannen. Han såg begrundande på barnens urväxta
eller af stort folk aflagda, skänkta kläder.

»De går int att tala om de», ifrade hustrun, »utan bå’
far och mor, och såna eländesår, som de fått vara med
om. Så här få dom hålla på nu, och gå från dörr till
dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut dom.»

»Jag lid’ inte att höra på de en gång. Värst har de
väl varit för den där lillkläppen. Så’na små ben som
han har att stega fram på. Men duktig är han att ta upp
ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå med tiden.»

Husbonden såg småskrattande af belåtenhet på huru
Månke, som låg på fyra fötter i kryddgårdslandet ryckte
opp molle och sarf från roflandet och kastade ut ogräset
i en hög på gången.

»Få jag ta de här till Gullspira», frågade Månke. Han
stod svettig, med lerstrukna »aftorkade» kinder ute på
gräsgången framför högen med ännu friskt, grönt ogräs.

»Har du hört på slik liten en, du, Kristina?»

»Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli’ nog ofta
så där tilltagsna små ’en oppe i fjällen, där dom ha de
fattigt. Men nu ska dom ha kaffe och doppa till så
mycket dom orkar, de ska då bli säkert.»

»Ge ogräset till geten du, gosse», sade husbonden till
Månke. »Men tror du hon ät sån’t där skräp», återtog
han när Månke kom tillbaka med Gullspira, som fick
»löfte» om gräshögen, och befriad från tråljen började
nafsa i sig ur den.

»Gullspira tar tillgoa me hva’ hon får», försäkrade
Månke. »En så’n get ska’ en aldrig ha sett», tillfogade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:43:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free