- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
167

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 29. När Månke vardt ensam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TJUGUNIONDE KAPITLET.


NÄR MÅNKE VARDT ENSAM.

Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt
ute i bygden, att Ante och Maglena, hvilka nu voro
utan Månke, började längta till skogs, där de tänkte
sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå till
främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.

Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först
kom inom dörren och fick stå både länge väl innan
någon brydde sig om att knappast hälsa eller ta sig an en.

Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått
byta ut för mat, eller hade de fått en slant för dem.
Men man hann icke mycket med när man som de, gick
från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande
arbetsplats.

Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira.
Maglena kunde knappast ännu tänka på huru
sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon sista gången
hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit
glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en
ylletrasa, kammat hennes skägg. Och hon hade smekt
och talat vid Gullspira – tackat henne för allt hvad hon
varit för henne och syskonen under den svåra snö- och
köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena
glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om
hon blef så högt uppsatt att hon kom till kungen så
skulle hon minnas Gullspira ändå.

Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.

Månke skulle ha tänkt att hon skrattade »he, he, he»
för att lifva upp dem.

Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin
egen lilla killing framför sig. Hon puffade Maglena med
nosen och slickade henne inuti händerna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:26:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/frostmo/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free