- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
168

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 29. När Månke vardt ensam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst
fruktade hon ju för att det var hon själf, som skulle
åstad, ut till främmande folk eller att dödas, slaktas, såsom
hon sett det ske invid gårdarna, ja i själfva ladugården med
många, många getter och killingar eller andra kreatur.

Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med

Månke, som med Gullspira följde en bit utåt landsvägen.

Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern
allt hvad mor sagt att de skulle minnas.

Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu
skulle staka sig på »ske din vilje» i Fader Vår.

Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och
till sist gick den flytande, åtminstone för denna gången.

»För sir du Månke», försäkrade Ante allvarligt, »mor
hon sa’ att den bön ska alla, bå små och stora läsa och
kunna utantill riktigt för te kunna flyga opp till
himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit hvar dag,
förstår du gosse. – Å så sa mor, att en gång ska alla i hela
världen
flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å
han som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills
en ska dit opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten
och så är en inte obekant hos en, utan kan gå rätt in i
himmelen å till Gud, som mor gjorde, när hon dödde.»

»Du behöf inte ängslas», sade Månke buttert. »Jag
staka mig int en enda gång nu sist, och jag är nog lika
när te komma ihåg hvad mor sa jag, som du. Jag håga
bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill hällre vara
där än på alla andra ställen bara jag hade’na själf och
Gullspira där.

Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga
försäkran, vände Månke för att med Gullspira ta vägen
tillbaka mot sågverket och den vackra lilla gården.

Han hade ingen vidare lust heller att låta Ante och
Maglena se tårarna, som till hans stora harm och
förundran kommo störtande ur hans ögon.

Då han visste med sig att han inte sörjde öfver att
komma ifrån syskonens husbondvälde, så tyckte han att
inga tårar behöfde komma heller.

Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan
att ens ta syskonen i hand eller att säga ett afskedets ord.

Maglena stod handfallen. Det var henne som en led
dröm att de, både Gullspira och Månke, nu helt skulle
vara borta ifrån henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:43:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free