- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
169

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 29. När Månke vardt ensam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det fick inte ske. – Inte nu på rappe!

En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och
något minne måste Månke ha af henne själf, så att han
aldrig glömde syster sin och hennes förmaningar. Maglena
drog snabbt och med darrande hand kunten från Antes
axlar. Med uppöfvad vana dök hon med handen ända
ner till botten i den.

»Mässingskammen»! Månke måste få själfva mässingskammen
af henne, att hålla sig fin med utsides, liksom
Ante hade gett honom det han skulle hålla sig fin med
invärtes.

»Månke», ropade Maglena, »Gosse, du mått vänta.»

Månke saktade stegen utan att vända sig om.

Han ryckte till af ovilja när Maglena, som sprungit
efter honom, tvärstannade och sträckte kammen förbi
örat på honom och förbi näsan, som den nästan
skrapade.

Den hatade mässingskammen glimmade till i solen
midt för hans ögon.

Månke vardt sint och det så det förslog, ty Maglena
rent hoppade tillbaka då han vände ett tårsköljdt ansikte,
med formligen eldgnistrande ögon, emot henne. Han
ryckte kammen af henne och dängde den i backen.

»Jag menar de du tänk ta lifve af mej me de där
kammrate (skräp). Jag ha gett mej ut till främmande
folk för te slippe den där klöskatta och så kom du
kutandes (galopperande) efter mej me’n. Ta opp kammen
själf du, och kamma krusedullerna dina du, så håre ditt
en gång ligg slätt som på folk. Gullspira och jag vi red
oss nog vi.»

Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och
vred hornet för att komma loss ur hans hand och för
en stund få smekas och kelas med af Maglena.

Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på
kammen, stod kvar som förstelnad.

Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo
mindre och mindre. De försvunno bakom en brädstapel
utan att någon af dem vände sig om, hvilken handling
ju för geten skulle falla sig tämligen svår med det
stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke.

Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung
i sinnet om hon sett huru Månke stannade bakom
brädstapeln och kikade mellan bräderna efter syskonen så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:43:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free