- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
175

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 31. I strid med Bjänntasse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gnällde till som om han fått ondt i öronen af långlurens
hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent missmodig
och tungsinnad ut.

»Tig aldrig så lite Ante», skrek Maglena retligt, oljudet
blef för vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren
häpen öfver systerns oförfärade röst.

»Gamling, Björntasse», sade Maglena med ögonen stadigt
fästade på björnen nu, liksom hon brukade när hon ville
få andra onda djur goda. »Nasskusgubbe»! – Hennes
röst ljöd innerligt smekande. »Du få int vara sint på oss.
Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån’ting te värje
oss me mot dej.»

Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon
blefvo mindre onda. Den klingande, smekande rösten
och människobarnets fasta, goda, viljestarka blick gjorde
honom osäker och tvekande, om han skulle fortsätta med
försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken
som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa
undan, eller om han skulle ge sig och lämna små
människostackare i fred.

Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga
fäste på jorden med alla fyra då han åter, topp rasande
reste sig på de två, nu med ens åter förbittrad och viss
om huru han ämnade gå till väga i valet.

Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt
i öronen. Han vardt vild och rasande af det. Aldrig
tanke på att den som frambringade slikt afgrundsskrän
skulle få behålla lifvet.

»Ante då, hvad du förstör för oss», jämrade sig
Maglena, gråtfärdig. »Nu är han lika sint, ja mycke värre,
för de spräng i örona på’n och han vet sig int till. Kan
du int tiga!»

»Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara
här oppe i ett enda tag och göra slut med oss på en gång.»

Ante grep åter till luren.

»Jag säg ändå, jag, att du ska tiga», hviskade Maglena
med underligt glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och
ryckte luren från brodern.

Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen.
Det ljusa, i solen guldskimrande håret, lyste om henne,
ögonen strålade af godhet och medlidande, och ångest.

»Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint,
utan gå härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:43:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free