Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 32. Uppe i fäbodarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRETTIOANDRA KAPITLET.
OPPE I FÄBODARNA.
Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började
skrika, ropa och försöka med kåkande själfva, så
upplifvade blefvo de af de granna ljuden, som gåfvo
eko i skogen i klingande, rullande toner.
Men när folkröster hördes ända invid dem blef
Maglena åter så svårt blyg. Hon kröp ner på stenen bakom
Ante. Inne i småskogen skymtade hon ett rödrutigt
hufvudkläde och en blå bomullskjol. Snart hörde hon en
god, deltagande stämma ropa: »Men barn, hur har ni
kommit opp dit?»
»Och huru i all världen ska ni kunna komma ner»,
tillade en annan stämma. Det var en barnröst.
Maglena reste sig på stenen.
»Å, kom ner hör du», ropade den lilla flicka, som stod
nerom stenen, med bedjande röst. Hon var herrskapsklädd
i hemväfd blårutig hamptygsklänning, förkläde af
hvit rödprickig kattun och, hvad som väckte tvekan och
oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om
kullen.
Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och
uppfästade med mörkblå rosetter vid öronen. Så det var
grufsamt ohyggligt att komma ned till så riktigt herrskap.
Men Ante dref på. Han hasade före och fick henne
ändtligen med ned.
Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och
trygg, som om hon från ett skeppsvrak kommit på torra
landet.
Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut.
Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde
hon af sig och tog fram ur den aftonvardssmörgåsar med
getost och messmör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
