- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
191

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 34. Åter på predikstol

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inte tänkt på att härma dem utan på allvar varit tagen
af Antes ord.

Och nu stod han där och vred sig och såg fjaskig ut.

Maglena riktigt skämdes för honom. »Kyrkfolket»
började hviska och tissla, bjuda hvarann att doppa
tungorna i »silfverdosor» fyllda med sockergryn, fast
dosorna ju voro af näfverbitar, utan något som helst
innehåll, och låta ådekolongflaskorna af runda pinnar gå
emellan dem i bänken.

»Skynd dej Ante», hväste Maglena. »Dom sitt här nu
allihop å vänta. Du kan väl hitta på, nu som förr i dag,
vet jag.»

Ante våndades och vred sig. Han höll ögonen halfslutna
för att stänga ute störande intryck af menigheten.
Åhörarne sutto som riktigt kyrkfolk i väntan, med
näsduken i beredskap för att gråta när Ante kanske skulle
predika grant, som storprästen, då han var oppe i
lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där.

»Ante då! Hva’ du är fjaskig!»

Ante öppnade ångestfull ögonen. En kangero (spindel),
som satt midt i det skimrande nät den spunnit mellan
fina björkgrenar föll honom i ögonen. Ante blef vid
att stirra på den. Hans ögon fingo ett inåtvändt uttryck.
Han började predika.

»I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn.
Nu har jag fått ögena på kangeron, som sitt midt i näte’ å
är så stinn, å de kom för mej att han är liksom de, som
ondt är. För de ha’ förjämnan näte utspänt åt oss för
te narra oss i de. Då vi är sint på hvarann’ så ha’ han
oss fast. Å då vi vill latas, å då vi är onöjd i sinne,
så har han oss fast.»

En lomm for med ett hjärtskärande, vemodigt skrik
utöfver myran bortom skogsgläntan, där förra »kyrkan»
var.

Ante förnam detta klagande ljud.

»Hör på lommen så sorgsam han låt. Så låt de inom
oss då vi ha vari sint och elak och onöjd åt hvad vi
fått, å då vi int lid te ha trålj på oss utan tyck de
tråljen är te ondt, å int vill förstå att de är Gud, som
mått sätt ’en på oss, då han si att vi int ha’ nå vett
själf om hva’ vi ska ha. Vi flyg å flyg, som lommen
för att komma fram te Gud å be’n tycke om oss å ta
sej an oss igen.» Ante tänkte nu på att afsluta sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:43:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free