Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 35. Annat att tänka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
ANNAT ATT TÄNKA PÅ.
Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande
riktade mot den sena kvällens sol, återfick
småningom ögonens bruk. Och hvad han såg bragte
honom på fötter.
Det var storprosten, just han, som predikat så grannt
i lappfjället, som stod där och hörde på honom.
Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och
flydde till skogs.
Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så
förfärande illa utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt
mycke herrskapsfolk. Ty två fint klädda fruar hade ju
också kommit till nu, medan Ante predikade. De hade
hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut som
spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder,
lastiker hade de på fötterna.
Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap.
Maglena kände straxt igen honom hon, ty det lyste
liksom det gjort opp i lill’kapellet, blidt och ljust ur
ögonen på honom nu, när han stod stödd mot en tallstam
och hörde på Ante. »Vördande» och hög såg han
ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på
henne. Men hon kunde inte komma undan och ge sig
efter Ante, för Sylvia satt i hennes knä och ville vara
lillbarn.
Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna,
mjuka kläder, så Maglena kunde godt hålla henne, ja
till och med gunga henne lite smått och hålla myggen
borta från hennes fina, bleka lilla ansikte.
När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp.
Hon ropade fram den ena af dem, sin mamma, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
