- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
197

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 36. Åter ett sändebud från mor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inom mej, som om jag aldrig gjorde de rätt är fast jag
vill göra de. Käre, käre dej Gud, ta dej an mej så jag
tycker om att göra som du vill, och att jag int gör som
lill-Månke, å bara vill glömma bort de.»

Ante såg förskräckt upp. Han tyckte sig höra ett prassel,
varsna skuggan af en människa.

Det var prästen, som i detta nu närmade sig honom.

Skamsen, så förkrossad att han knappt vågade se upp
kom Ante på fötter. Han tog rappt tag i bleckhämtaren,
som Anna-Dea slängt till honom när hon såg honom ge
sig i väg inåt skogen åt kallkällan till.

Ante vippade ner hämtaren i källan och såg med
motvilja sitt rödsvullna anlete förvridet afspegla sig däruti.

»Vill du ge mig en dryck innan du fyller hämtaren»,
sade prästens lugna, milda stämma.

Ante mötte förundrad, med ens så lätthågad och
tillitsfull de djupa, mörka ögon, hvilka så goda,
förstående riktades emot honom.

Han visste inte huru det gått till men fann sig snart
helt frimodig vandrande fram den slingrande stigen ner
till tjärnen i sällskap med den man, hvilken nyss, när
han såg honom från »predikstolen» ingifvit honom en så
pinsamt förödmjukande blygselkänsla.

De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen
de båda, den äldre, mannen med det goda för allt
bekymmer, all nöd ömmande bjärtat, och gossen med
det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så
öppenhjärtiga, frimodiga sinnet.

Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf
tala om allt som tyngt honom. Enkelt och klart kunde
han beskrifva den oro han ständigt känt för småsyskonen
innan han funnit sådana hem för dem, som mor skulle
ha likat. Om hennes kärlek och lidande och död talade
han och om huru han lofvat henne att taga vara på
barnen och geten.

Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och
fruktan orda om hvad som innerst grott i honom, han
trodde det var från det han första gången, bara några år
gammal, satt i Julottan uppe i det lilla kapellet i
Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju
rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst!

Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull.
Länge satt han så, utan att som nyss förut, med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:43:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free