Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 39. Alla sju från lillgråstugan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja det kan du vara säker på. Jägmästaren han sade,
att han rent af aldrig hade sett så riktigt blanktvättade
och kammade barn, som de där tre i bondgården.»
Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra.
»Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik.»
»Men nu komma vi till något, som ni kanske aldrig
minnas; så mycket som du vandrat omkring och på så
många ställen som du varit inne så kanske du alldeles
glömt af en, som gjorde laddar?»
»Oj, Ante! Glasögonkarln!» Maglena skrattade högt
af fröjd. »I en lillgråstuga bor han. Lef han? Aldrig
ska’ en ha hört så mycke märkvärdigt!»
»Du lilla rara, varmhjärtade barn». Fina frun log emot
Maglena. Hon följde hela tiden med lifligt deltagande
och ifver det främmande barnets känsloyttringar. Bar-
net skulle ju bli hennes eget och hvarje ord, hvarje
tonfall hos lilla Maglena fick betydelse inför henne.
»Ja just i en lill’gråstuga lär han bo, den där
laddkarlen. En gång under en hisklig vinterstorm i år, då
vargen smög ute i vildmarken», fortfor frun.
»De va’ int nå’n ursnöstorm, de vardt», afbröt Ante
allvarligt.
»Vargen kom int heller för mor bedde Gud följe oss
jämt, ja, de vet du väl Ante», föll Maglena in.
»Jag ha’ int sagt nå’ annat heller», anmärkte Ante
saktmodigt. »Men de va vi som kom dit.»
»Bor’n kvar än i lill’stugan upp under berge, Gla–,
Gla–, Ante, hur va’ de han hette, för riktigt folk?»
Maglena vände sig åter med brinnande ifver emot henne,
som hade så mycke märkvärdigt att tala om.
Ante tittade upp ett ögonblick från sitt arbete. Han
späntade nu stickor.
»Ladd-Pelle hette han.»
»Nå till den där Ladd-Pelle kommer en kväll sju
stycken små barn, bra hungriga.»
»Farligt», suckade Maglena.
»Men vi hade fått mat förr på dan, kom ihåg de stinta»,
ljöd Antes allvarliga stämma.
»De voro bra trötta också de där barnen, tänker jag»,
fortfor prästfrun, som alldeles icke hade något emot att
barnen glömde deras försagdhet och sade ut hvad de
tänkte så hon bättre lärde känna dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
