Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 39. Alla sju från lillgråstugan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Madlena sänkte hufvudet. Allt ljus var som försvunnet
ifrån hennes förut leende, lyckostrålande, anlete.
»Lilla kära barnet mitt», sade fostermodern och drog
Maglena mildt intill sig. »Ante får många syskon här, och
fosterbröder också. Lilla Sylvia min är ensam hon, utan
liten syster.»
»Kanske mor skickat fram mej till’ na liksom när vi
skulle in till Ladd-Pelle», mumlade Maglena för sig
själf. Hon hade fått en djupt begrundande uppsyn och
såg forskande upp, in i ögonen på den fina frun, som
inte syntes henne bara »fin» längre, utan ljus, blid.
Maglena fick med ens för sig att mor skickat fram henne att
vara syster åt den, som ingen syster ägde. Så hon
stretade inte emot och var stel som en pinne längre, utan
smög sig mjuk i leder och sinne in i den famn, som
öppnade sig emot henne.
Far och mor, och hem och syster funnos således också för
Maglena, den sista, som nu stått ensam kvar af de sju
små stackare, hvilka i nödårstider öfvergifna, utan far
och mor, lämnat en lill’gråstuga en bister kall
vintermorgon när elden slocknat på härden där inne.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
