| 64 |
En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där jägmästarens bodde. Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att folk skulle tröttna att ge.
Men Maglena tyckte att det ljusröda huset uppe på backen såg ut som om det varit struket med linnbär (lingon) och fil (grädde), och att det liksom skrattade och blinkade åt dem med små fönster, som sågo ut som ögon upp under taket.
Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vände tvärt in på vägen uppåt skogshöjden, och satte nästan i att springa, så att barnen utan vidare betänkande måste följa henne.
Som vanligt blefvo de tysta och försagda när de kommo in mot gården. Den stora grå elghunden, som skällde emot dem skrämde dem dock ej. Den såg mera värdig och ståtlig än ondsint ut. Barnen vände stegen mot kökssidan och ställde kälken utanför. Denna gång ämnade de låta Per-Erik stanna hos Gullspira.
Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte henne upp till sig och kysste henne.
| 65 |
»Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka.»
»Uj Yla», »Uj Yla», »Ante», »Ila Tasta» -- Allena!»
Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt omslöto henne.
Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg och öfvergifvenhet.
Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma med sin päls. »Uj Yla»!
Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne.
Hon sträckte ut armarna.
»Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta.»
Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder, hennes händer. »Lill'stinta, -- lill'stinta våran! Käre dej Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej.»
Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat släppa honom. Men så hade hon de andra syskonen, hvilka äfven ville vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och sleto den återfunna i armar och ben för att få ta henne och smeka henne, och klappa henne, de med.
»Märta-Greta, fina, granna lill'stintan», som de gått i tungsam
saknad efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina
herrskapskläder. De släppte henne ej från sig, utan när de kommo som
bettlande, köksvägen in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade
ungen med i flocken.
