| 66 |
När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern. Och så voro småstintorna åter tillsammans.
Det var jägmästaren själf som så velat ha det. Ordningsmänniska, som han var, gaf han akt på, och blef ytterst häpen och förundrad, när den nya lilla trasvargen, som väl i hans tanke knappt torde kunna förstå att föra maten till munnen, kom in i hans rum för att tacka för maten, och genast såg att hans pappersknif låg under bordet. »De ligg en knif unde bode», pep hon med fin stämma och kröp ner efter föremålet i fråga.
Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd under renhuden där.
»Skulle du vilja ge mig den, du», sade han och räckte ut handen mot henne.
Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den.
Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera, blef nästan flat. Han hade trott man skulle ha svårare ändå att få ett barn att lyda.
»Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta.»
Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon ville visa henne ny »docka», en riktig sådan med klara ögon i fint porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne till sömns, som med förra »dockor» varit brukligt.
Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren. Där inne hos fosterföräldrarna hade
| 67 |
Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem, se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför hon ville ge mannen denna anblick.
De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens sång.
»Du Artur. -- De sjunga om »himmelska Kanan». Hör på den här lilla nya, och det är inte om »Vildmosse svanorna», tillfogade hon skyggt. »Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds ängelen!»
»Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen.»
»Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar lika lätt för två.»
»Säger du det. Gud vet ändå --!»
Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle och ville han ju behålla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen --, ja hon måste ut igen på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade hans hustru berättat.
»Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två», sade han till sist.
Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med
ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och
pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres
medgifvande. Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva
fönstren logo och blinkade upp under takåsen, och där gården själf var
som struken med lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för
småstintorna att få stanna.
