- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 12. Arbetsförtjänster och penningfrågor

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
68

TOLFTE KAPITLET.

ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR.

När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan.

»Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor skulle likat», sade Ante allvarligt. »Frun hon satt vid korgsängen i går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där.»

»Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak», sade Anna-Lisa, lite försmädligt.

»Aldrig i världens tider», tog Ante häftigt i, »var så god du. -- Där, som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å.»

»Ja», tillade Månke, »och drängarna ute på går'n, som skulle sätta hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. »

»Hu de är rent farligt», sade Maglena och ryste.

»Så här sa han», fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det »farliga»: »Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade stöttingen.»
69

»Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord», sade Ante förskräckt och bedröfvad.

»Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de, att onden själf kom, då man ropar efter en», tillade Anna-Lisa. »Tänk pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon, -- 'den' -- jag vill inte säga så styggt --, mjölken.»

»Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag.»

»Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å», misstänkte Per-Erik.

»Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de bra å på sitt vis.»

»Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn», afbröt Ante. Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och tunn i spetsen.

»Nej, gosse!»

Månke stannade midt på vägen som förstenad. »Han har väl tusen kronor han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han gjorde de?»

»Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer att reda sej och gå fram med heder.»

»De låt grant sånt där tal», sade Maglena drömmade.

»Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si här ska ni få si. --»

Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen. De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på folk. Hon satte sig på kälken.

»Si här --, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till stjälkar.»
70

»Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?» frågade Anna-Lisa, lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål.

»Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun.»

»Kan du sticka», sa hon.

»Hjälpanes, de måtte du väl kunna», fnyste Anna-Lisa.

»'Ja', sa jag också, var så god. -- Du kan väl låta mej tala till slut! 'Ja' sa jag.»

»Nå, hva sa hon då?» frågade Månke ifrigt.

»Här ska du få si' sa hon.»

»Hva fick du si då», ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det granna garnet, som om han velat smeka det.»

»Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och int mins de'.»

»Du skulle få si nånting», hjälpte Ante henne på trafven.

»Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina vantar, att ni int sett slikt.»

»Dom kosta mycke pengar kan en veta», sade Månke betänksamt.

»Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom -- för då kostar de bara garne.»

»Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller», funderade Anna-Lisa.

»Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill nätt och jämt tala slut», knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast.

Den var »påtad», så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar.

»Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?» Maglena lät den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. »Ja, men hvem ska göra de! Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int», sade Månke öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse.

»Nej det förstås», bjäbbade Maglena. »Du tro väl att du förr vore god för te göra de, -- du, som stoppa
71
strumper liksom man snor ihop öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är.»

»Maglena akt dej, så du int blir munt» (näbbig), förmanade Ante. »De är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så».

»Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om.»

»De är för en ingenting vet, som en frågar», fortfor Ante saktmodigt. »Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur du ska få tid med sånt göra.»

»Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej.»

»Jag fick sy ett åt mej å», sade Anna-Lisa stolt.

»Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. -- Så här ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås.»

Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga färdighet i att påta.

»Och se'n sir ni, kom de märkligaste.»

Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål.

»Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- så här -- grant.»

Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos syskonen.

Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till syskola.

»Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och -- sälj dom, sir ni, -- och får pengar -- och köper oss en liten stuga, som si ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket. Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar --, för frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska sticka småstrumper åt er på dagarna och så på
72
kvällen, när vi sitt ute i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika granne som törnblommor.»

»Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar», sade Månke i det han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de långa, hängande tröjärmarna.

»Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk och --»

Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i ett nu flygande sint.

Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.

»Gosse, att du int skäms! -- Ska du hålle främmande land för mer än vårat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror våran, som bara gått bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till ett hebbere. -- De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid jag int höra.»

Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna öfver Antes oväntade vredesutbrott.

Månke tjurande och småtjutande.

»De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, -- kom ihåg de du Månke», fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han klef in i småskogen genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig väl till gröttvara (kräkla). Han bjöd till att bli god igen.

»Då int småstintena sitt på kälken nu», sade han, »så har jag tänkt forsla ämnen på'n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård där dom ha eld på spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare.

»Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?» frågade Anna-Lisa, med en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern.
73

»Jag ha mest tänkt de. Träskedar å. Farfar där i Sven Påls var nog fri (duktig) te göra skedar, men jag ha ju aldrig haft nån knif, så jag har kunnat göra efter dom.»

»Men dom ska jag måla åt dej», ropade Maglena inåt dungen, till Ante. »Så granne små blå roser, och hvitkullen (prästkragar). Jag ska göra färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter.»

»Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor», mumlade Månke, när han kom i närheten af Ante ut på vägen.

»Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan du, fast du är liten få börja på te göra ämnen.»

»Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa körkan, för då kan int prästen läsa där.»

»Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli.»


The above contents can be inspected in scanned images: 68, 69, 70, 71, 72, 73

Project Runeberg, Tue Dec 11 14:32:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free