- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
81

FJORTONDE KAPITLET.

PER-ERIK OCH ANNA-LISA.

Anna-Lisas stora blå ögon tårades. Hon gick ut till syskonen. Husbonden följde henne. Han tog smådrängarna i ögonsikte,

»Så, det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller, tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle.»

»Jag är nog int liten, jag. Jag blef på sjette året nu i Kyndelsmess.»

Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck.

Husbonden måste dra på munnen.

»Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?»

Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot spiselden.

»Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna vardt kvarhållen hos jägmästarns.»

Hustrun kom till. Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död.

»Så kan ni kanske inte undvara honom då?» undrade husbonden med en liten särskild, menande blick emot Ante.

Ante mötte blicken allvarsam.

»De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal.»

»Det är godt, klokt slag i de här barnen», sade mor Märta-Dea. »Jag tror dom för hvad välsignadt och bra är, till huset.»
82

»En kunde kanske låta den där morska lill'karlen stanna här också så länge», sade husbonden tveksam. Han ref sig betänksam bakom örat.

»Lill'Kalle frisknar nog till fortare, när han får kamrat», sade Brita-Dea.

Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrån dem, så blefve det svårare ändå att hålla ordning på de små, bland alla de främmande, ibland bra ledsamma förhållanden de råkade in uti.

Det fanns så många stygga exempel, så mycket af orent, som skulle träffa gossens ögon, så mycket ledt, lättsinnigt tal, gräl och knot och grufliga svordomar, som ännu skulle nå hans öron, när man så drog fram från gård till gård.

»De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en så'n här gård, så de kunde bli en rejel karl af 'en», sade Ante. Hans djupa, mörka ögon sågo allvarsamt upp på den starke, granne bonden, som stod framför honom.

»När jag blir lite gamlare, så ska jag ge mej i tjänst som getare eller lilldräng, där jag får lära mej nå'nting, och se'n ska jag komma hit efter Per-Erik, om han bara får stanna till dess.»

»Så får han väl de. Jag lid int tänka de lill'Kalle vår skulle kunna bli bortvist och gå kring vägarna som den där lille nu skulle komma te göra. Det är morskt slag i dej, gosse, också. Och jag tror dej mest om te kunna göra hvad du säger, så du till slut kan komma och ta igen lillen, därest du får ha hälsan.»

Hustrun räckte stornöjd ut handen mot Ante, med hälsande, bekräftande handslag.

»Bädda åt pojken i norra öfversängen», sade mannen. »Han syns vara ren och snygg, fast han kom från landsvägen.»

Ja, nog visste Per-Erik, att han var »ren och snygg». Det var bara måndag ännu, och han hade sista lördagstvagningen, denna gång åtföljd af trång, näsklämmande skjorta, i alltför friskt minne.

Anna-Lisa får ligga där hon å', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af belåtenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.

Pigan, som kom in med kvällsmjölken skummande i en stor blåmålad bytta, stannade vid dörren som förstenad. När hon gick ut för att stilla korna och mjölka
83
dem, var där tyst i gården, tyst som när döden tagit, och står hotande att taga ännu mer. Och nu -- glada, jollrande barnröster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framför spisen en liten stinta med lockigt hår, som sydde röda rosor på en tummvante. En pojke, som spantade stickor och sopade spiselhällen, sedan han lagt mera ved på härden. Mor Brita-Dea själf vid spinnrocken igen.

»Jämmerligen heller, så behändigt här är», sade Stina. Hon öppnade dörren till ett stort skåp, där tomma, rena mjölktråg voro inskjutna i slåar öfver hvarandra. Så satte hon sil öfver trågen ett efter annat, och hällde med skopa i den varma mjölken.

Den stora katten, som satt och glodde från skåpbänken, fick också en skvätt i sitt fat invid vattentunnan vid dörren.

Stina försåg sig med smör, bröd och kallnad gröt från skänkskåpet. Se'n drog äfven hon fram spinnrocken och snurrade på så att hjulet blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, ökades på rullen.

»Du får gå med pojkarna här till drängstugan», sade matmodern omsider. »Se efter att dom får örngottskudde och en snygg fårskinnsfäll. Stintorna och Per-Erik får ligga här i öfversängen. Vill du si hur lugnt lill'Kalle sof, först?»

Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog Anna-Lisa i handen.

»Välkommen till oss, stinta, -- och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli govänner, det känne ja' på mej.»


The above contents can be inspected in scanned images: 81, 82, 83

Project Runeberg, Tue Dec 11 14:32:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free