- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 16. I Röfvarekula

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
89

SEXTONDE KAPITLET.

I RÖFVARKULA.

Månke sof, där han satt på kälken och hvilade sina trötta, ansträngda senor och ben. Kisse sof, och hvilade dödsskrämda nerver och nästan ur led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gällt ko-hu-u, och klä-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, så den blef kolsvart inemot stranden.

Men ute på sjön glänste isen röd, gul, grön, alltsom norrskensflammorna öfver himmelen speglade sig i dess glänsande yta.

Ante och Maglena, att inte nämna lill'Månke, skulle nog ha tyckt det vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sådan kväll, om de inte känt sig så opplifvade genom det att de fått rädda katten.

Som de nu gingo där och språkade och ledde Gullspira stadigt emellan sig, så nådde de sista lill'granen på sjön. Den, liksom de andra vägprickande granarna hade mistat fotfäste under tövädret, som varit, och stod hankigt på sned.

De fingo säkrare fäste för fötterna oppe i land, på uppkörd väg. Gullspira dök blixtsnabbt in i busksnåret för att skaffa sig kvällsmål af tallris och videknopp.

Kisse ville ej stanna längre, den var med ens färdig att ta till fötter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och höll den fast med bägge händer, medan Ante ensam fick dra kälken med den alltjämt lika lugnt sofvande Månke.

Han styrde stegen mot första stora bondgård han fick i sikte. Från ett annat, ett rödmåladt tvåvåningshus en bit ifrån vägen, lyste ljus ur alla fönster. En kunde förstå att där var begrafning eller bröllop. Så det var inte för slikt vandringsfolk, att gå fram till så'nt ställe.
90
De närmade sig därför det förstnämnda, äfvenledes stora tvåvåningshuset, som var grått och omåladt, inte riktigt färdigt heller, så gammalt det än var, ty för somliga fönster sutto ännu brädlappar spikade i stället för glas.

Gärdesgården, som omgaf inägorna, var trasig långa sträckor, och i ena grindstolpen, som ledde in till gården, satt grinden och hängde på ett gångjärn. De hade icke, som man brukar göra om hösten, lyft in grinden undan tyngande snö. Skräp och bråte och buteljskärfvor lågo synliga och blänkte i månskenet.

Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en hast blifvit vild. Den både klöste och fräste, huru lugnande Maglena än talade till den.

Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös och flög som ett skott ifrån Maglena, ut på gården.

En pojke af Antes storlek kom slängande ut på trappan följd af en gråhund.

»Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom», skrek han med gäll röst.

Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket blänkande tänder.

Månke vaknade och gaf till ett skrik. -- Gullspira flydde bakom Ante.

Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt sätt förmådde lugna och tämja djur.

Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af schalfransen.

»Sussu -- sussu --! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och ensammen».

Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd. Han såg farlig ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem.

»Gosse», ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma gång bestämda röst. »Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är små och ensammen. Du är stor du, och måtte hjälpa oss», tillade hon, då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade.
91

»Huta åt hunn på rappe!» Maglenas röst blef befallande. Gråhunden tog intryck af den. Han stod som skamsen.

Pojken steg ner från trappan, sparkade lös en isklump och kastade den midt i gruppen. Den träffade hunden, som gnällande och med en hatfull och skrämd blick på Grels, pojken, gårdens äldste son, lommade iväg ut genom grindöppningen.

Grels gjorde som gråhunden, tog vägen ut genom grinden, men sneglade lömskt tillbaka. Han såg huru barnen där gingo till vedlidret med getkräket, de hade med sig.

Jo, där var hon säker, geten!

Alla tre barnen följdes åt till lidret med Gullspira, som de helt lätt bundo där invid en spånhög, där hon kunde få liggplats tills de, som vanligt kunde få in henne i en ladugård. Det var bara en af dem, som annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, här, var det som om de icke vågade vara åtskills en enda minut.

De höllo hårdt hvarandras händer, när de gingo stegen opp till förstugan och öppnade dörren till det stora rum eller kök, där det lyste ut ur fönstren.

Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som storköket hos Carl Nilssons. Här fanns också öfversäng, rosig dalkarlsklocka och blåmåladt skåp. Men allt var slarfvigt, oordentligt. Inga gardinkappor funnos för fönstren eller förhängen för sängarna. På bordet syntes ännu trävrilar och träskedar kvarlämnade efter kvällsmåltiden. Brännvinsbuteljer och ölflaskor stodo där, och en massa smutsiga kort voro utbredda på bordshörnet.

Tre rödbrusiga karlar, husbonden och hans drängar, spelade bondtolfva. Svordomar och råa utrop ljödo ut i rummet.

En storväxt, vacker men slarfvigt klädd piga stod med ena foten opp på spisbänken framåtböjd, och skrapade grötgrytan, som hon åt ur.

»Maka åt er, farfar», skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som darrande och fumligt, satt och täljde spänt- stickor.

»Ni ha int oppe här att göra längre. Ni ha ju fått i er hvad ni ska ha. Ge er i väg nu bara!» snäste en ännu ung bondhustru med fina, men skarpa drag. Hon stod vid spisen och »luskade» en flicka af Maglenas ålder.
92

Ante och hans syskon stego ljudlöst in genom dörren. De kände en brinnande lust att vända om, och om så skulle vara, fly ut i vildmarken igen. Men det var så sent. De voro trötta och frusna och längtade så mycket efter något varmt, efter lite vattgröt eller välling.

Två små pojkar af ungefär Per-Eriks och Månkes ålder, hvilka framme vid bordet, skreko och slogos om sista skvätten i en ölflaska, fingo syn på dem.

»Tvy!» Den ene, Måns, spottade skickligt, så att han nära nog vunnit sitt mål, att nå de inträdande. »Tvy! Mor, sir ni hva för ett tattarfölje, som står här», gastade han.

Bondhustrun vände sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa ögon och hvassa näsa liksom höggo sig fast i dem. De kröpo samman och gjorde sig små, så mycket de det förmådde.

»Hva ska ni hit för, här är ingen gästgifvargård. Vi ha int mer än vi ät opp själf», skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven hvarmed hon luskade dottern, i högsta hugg.

»Babba Kajsa -- hör du», ropade en ihålig röst ifrån ena nedre sängen. »Gör int barna där någe för när. Du drar olycka öfver gården. Jag har sett dom i drömmen i natt.»

»Tig, gamm'tok!» röt kvinnan. Men det var som om de uttalade orden ändock gjort ett visst intryck på henne, ty hon vände sig från barnen och återtog sitt för deras skull afbrutna arbete.

»Ge dom kallgröten, som vardt kvar när jag gaf hönsena i morse. De står en tetmjölkskvätt kvar där på borde i vrilen, och brödskrapet, som är där kan du ge dom.»

»Ge dom själf ni» --, snäste pigan. »Jag ska rusta mej för te gå till bröllopsgår'n med mjölken jag. Alla andra mjölkstintena är nog redan där. Men här i gården är de aldrig nå'n ordning med nån'ting.

Hon gick, men stannade tveksam, med dörren öppen. Farmor borta i nedersängen ropade på henne:

»Brita, akta dej stinta --! Jag la'ut kortena för dej i jåns --, de låg bara fattigdom och brödlöshet, men hjärterknekt emellan. Du kan ta bort farligheten med att du gör det godt är. Ja-ja -- akta dej, du.»

Brita drog åt sig dörren med foten och gick in igen. Hon slängde fram de osmakliga matresterna till barnen,
93
hvilka darrande, mer af skrämsel än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit framkastade.

»Åh hut, du har tagi min mjölkvril», skränade mindre pojken, Jöns.

Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena. Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen:

»Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss.»

»Mor!» han räckte ut tungan emot modren. »Jag --», han sade något mycket rått, -- men som betydde: »Jag struntar i mor och hvad hon säger.»

Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte, snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta.

De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och brödrester -- tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, som bestodos dem från gårdens trenne barn.

Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben släpande, hasade sig fram på golfvet efter den.

Ante, som ju såg hvar kryckan låg, gick genast fram och tog upp den. Han räckte den till den gamle, som med sura, förvirrade ögon såg upp till honom.

»Hva-hva-hva-är den go-go-go-s-s-ssen ifrån», stam- made han med misstro och förundran i stämman.

»Go-go-go-s-s-sen», -- härmade gårdsbarnen. De hoppade högt, slogo ut med fötterna, smällde dem samman igen och försökte att sätta krokben för farfarsgubben, när denne ändtligen kom så långt, att han kunde stega fram mot dörren på sina gamla förvärkta ben.

»Gå från spisen ungar, så jag får rum här med kaffebrännarn», sade matmor till de främmande barnen, utan att ge akt på huru hennes egna uppförde sig.
94

»Ante, hjälp farfarn, han går lika illa, som mor gick på sistone», hviskade Maglena. »De är så farligt halt ute på bron.»

Ante gick långsamt, som skamsen efter den gamle. Men när han kom ut, där ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm och hjälpte honom varsamt ner för trappan utför den hala, knöliga stigen, som ledde till den lilla stuga där han bodde som födorådstagare.

Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas »födorådstagare» eller »gammelfolk», när de lämnat från sig gård och jordbruk till sonen och hans hustru. De gamla få sig tillräknadt och utmätt hvad de skola hafva af mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Äro ej barnen i den gård de lämnat grannlaga och goda, så ha de det svårt de gamla.

Den lilla stugan där farfarsgubben nu stapplade in, var kall och ovårdad, därför att farmorsgumman var sjuk och låg i västra nedersängen oppe i gården. Hon låg där, icke för att få bättre tillsyn, utan emedan man ej iddes gå ner och laga den mat gubben skulle ha, då gumman ej orkade laga den, och slapp tänka på att se till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i kväll annat att tänka på.

Gubben beredde sig till att, rysande af köld, lägga sig påklädd under fårskinnsfällen i nedersängen. Han var för stel och frusen för att kunna orka lägga ved på den ännu från morgonen heta askan i spisen.

Ante gjorde det i hans ställe. Han satte dit kaffekokaren också, som stod ute på hällen.

Gubben satt på sängkanten och såg på gossen, hvilken i hans tanke liknade en Guds ängel, så grådaskiga och lappade kläder han än hade.

»Du-d-du får l-i-g-gg-a här i öfvers-s-sängen i-i-i natt», stammade han.

»Maglena och Månke å?» frågade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron hos den stackars gubben, som såg vänligt på honom, i hans kalla ovårdade stuga, var vida att föredraga framför det stora ljusa kök där man bara »trätte» med, och snäste hvarandra. Lättare i sinnet sprang han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och att farfar blifvit afklädd och kommit i säng.


The above contents can be inspected in scanned images: 89, 90, 91, 92, 93, 94

Project Runeberg, Tue Dec 11 14:32:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free