- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 17. »Kasken»

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
95

SJUTTONDE KAPITLET.

»KASKEN.»

Grels stod ute på trappan då Ante kom ditåt. Han var påfallande spak -- ja hördes rent af helt förtrolig, när han gaf sig i språk med Ante.

»Vi tänk gå på koxen i bröllopsgården här bredvid. Brita ska gå dit med mjölken och då följ vi med och koxa på bruden.»

»De bli nog behändigt för er, de», sade Ante och ville förbi Grels, in. Men denne ställde sig i vägen.

»Ja de bli lika behändigt för dej och syskonen dina, som för oss.»

»Int få väl dom gå på koxen här, int.»

»Hvem som hälst får väl gå på koxen. Pojkarna i byn är sint på den här bruden för hon, som är så rik och grann stinta, har tagit en utsocknes karl, som int ha nå hemman och är en så'n mes, att han säg nej till brännvinet. Och därför ska dom ställa till roligheter i natt och skrämma dom. Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å, ska dit och vara med på hvad som blir.»

»Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga sej.»

»De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa. Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt», tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.

»Ja, vill dom, så nog får dom för mej», sade han.

Grels gaf honom hastigt vägen fri. Ante gaf ej akt på den stygga glimten i hans ögon.

Maglena och Månke kommo emot honom ifriga. Trötthet och missmod voro borta. De skulle få gå och se på bruden i granngården. Prostinnan själf hade klädt henne, och hon skulle vara så fin så drottningen själf
96
kunde inte vara finare, -- i gullkrona, och rosor hela hufvudet fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif -- och -- och!

»Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu», försäkrade syskonen. »Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss »kask».

»Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck.» Antes ögon spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift.

»Släpp mej, släpp mej!» skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom undergå.

»Dom höll bara på, men vi tog ingen kask», -- hviskade Maglena lugnande.

»Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån't.»

»Ja, int kunde ni småstackare komma från det», jämrade Ante. »Och så ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå.»

»Vi gret och ba' att få slippa», försäkrade Maglena »och jag sa att jag skulle få spy af det.»

»Men dom ville ha i er ändå förstås -- för att få ha roligt åt er när ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde.» Antes ögon brunno mörka.

»Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan, han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej kasken», puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun.

»Gosse --! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?»

Ante grep Månke häftigt om skuldran.

»Käre dej, du hör väl att de int var så farligt», skyndade Maglena att tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon:

»Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven -- och de står bara mörker om dej själf.»

»Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som snart kan dö. Men han släppte oss ändå -- förstår du.»

Ante nickade till som af lättnad. Så gick han sakta fram till sängen, där den sjuka låg och stirrade ut med
97
ihåliga ögon. Hon hade fått ett styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif för att hålla henne oppe och lindra anfallet.

Hon föll tillbaka flämtande.

»Tro int på folke här, och int på barna. De akta int gammalt folk --. Akta int far och mor -- och då är de int nå godt te vänta af dom. Vi ha vari sån'a här i gården allihop se'n långt bort i tiden. -- Här ha' funnits så mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all mörkrets makter.»

Hon stirrade opp framför sig, som hon sett i syne.

»Ni ska ha så många tack, farmor», sade Ante med låg röst. »Mor sa' alltid att en' lär sej supa då en' börja me kask.»

Det flög som ett ljusskimmer öfver den gamles dödliknande anlete.

»Åh det känns godt te höra tack. Vore så väl att jag kunde lefva igen och lefva bättre. Om barna såg att de gamla voro bättre, så blef dom nog bättre dom, å. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk -- de förstår jag.»

»Mor hon var storriktig. Hon lärde oss de rätt var -- och hon gjorde de själf.»

»Jag ser de --. Väl skall de gå er. -- Men akta er för folke å barna här --. Dom ha' ondt i sinne till er.»

»Hva' gormar ni om? - Låt käringen vara, hon gör int annat än skäller och hostar da'n igenom», skränade Grels och ryckte Ante i armen. »Kom, vi ska gå nu. Brita är rustad.»

Barnen, både de främmande och de från gården, gåfvo sig af. Grels ryckte dem med sig när de ville stanna för att säga godnatt till Gullspira.


The above contents can be inspected in scanned images: 95, 96, 97

Project Runeberg, Tue Dec 11 14:32:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/17.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free