| 98 |
De kommo fram till bröllopsgården. Dörrarna stodo öppna och det rök af värmen där innifrån. Packande fullt med folk syntes utanför fönstren; de koxade in, för att få se bruden.
Just som barnen nådde fram, kom hon ut på bron för att visa sig. Brudpigorna, som hållit pellet öfver brudparet i kyrkan, följde henne.
Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade när hon rörde sig eller skakade hand och »tackade» alla byns stintor. De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i girland, från axeln neråt lifvet. Rosor på den svarta sidenkjolen, därtill hvit slöja och bredt, rödt guldblommigt skärp, som nådde ner till kjolkanten.
God och mild såg hon ut. Hennes ögon sökte omkring efter de gamla och till småbarnen, som ej orkade eller vågade tränga sig fram. Dem kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.
»Nej, si tre barn, som jag int känner. Dom måtte komma hit, så jag får tacka dom. Det bär lycka med, när vandringsbarn hälsa på en så'n dag.»
Bruden gick ner för trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp. Det hvilade något lidande, tärdt och dock ljust och frimodigt öfver dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju också »utsocknes» här, liksom hon skulle bli på den trakt dit hon skulle komma, när hon flyttade »ner i landet» där hennes unge make var sågställare.
»Nu är ni på bröllop, så mycket ni vet det», log hon emot barnen.
| 99 |
»Är ni från Frostmofjälle, så har ni äti barkbröd nu ett par år. Men i dag ska ni äta risgrynsgröt och vörtlimpa med smör, och kött, och kaffe ska ni ha och doppa så mycket ni orkar.»
Bruden ropade på kokmoran, som stod på trappan till bryggstugan. Barnen måste ha ett duktigt matknyte med sig, när de skulle till att gå, förmanade hon.
Grannens barn kommo också in och fingo sedvanlig traktering de med. Men bruden tog ingen vidare notis om dem.
Fjällbarnen fingo sig nog ett mål, hvartill de aldrig tänkt sig maken. Brita, som bland andra människor, var som en helt annan flicka, snygg, gladlynt och rent af god, tog sig helt oväntadt an dem. De skulle upp och se på dansen och lekarna, se henne dansa också, för det kunde hon. Hon hann knappt till dörren med barnen, förr än en ståtlig, smidig timmerflottare kom och tog henne vid handen.
Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta följde ringen, inuti den, och höll sig till en gosse där.
Hon sjöng med klar, grann stämma:
»Ja, stampa du som går i ringen,
du vill gifta dej, men du får ingen.
Dansa med mej, det får du, om du vill.
men mitt unga hjärta hör mig ensam till.»
Men i alla fall tog flickan, med den granna rösten, genast en annan gosse, en som därvid såg mycket belåten ut.
De svängde om inne i ringen och nu sjöng hon:
»Kom vännen, kom,
kom sväng dej om med mej i dansen,
hopp falla la, la.
Glädjens i dag, det är vår lag.
Måtte sorgen aldrig komma.»
Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjöngo den samma glada danslåten men på vemodig, så innerligt vacker melodi. De sågo hvarandra i ögonen, så unga och granna och starka i hågen.
En annan låt togs opp. Alla sjöngo och sprungo i ringdans.
| 100 |
Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade.
På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra.
»Här är vännen den bästa,
som jag tänker mig att fästa,
uti lifvet och uti döden den bästa.Du är min ros och min lilja,
ingen skall oss kunna skilja,
förrän döden han hafver vunnit sin vilja.»
Dans på dans följde alltjämt.
Ante och Maglena stodo i dörren. Månke hade krupit bakom den, och slumrade ljufligt med hufvudet så placeradt att den förstkommande kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa på honom ordentligt.
Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, två stycken, stämde upp. Spelmännen stampade takten så golfvet gungade.
Brudparet dansade --.
De dansade några tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med Ante, som blyg för lumpdräkten, tafatt sprang med, utan takt, som om han varit ett tre års barn. En blank tolfskilling fick han af bruden, när hon med en god blick åter lämnade honom vid dörren.
Maglena, lill'stintan, skulle ju då också dansa med brudgummen.
Hon slängde gammelschalen af sig. Håret föll ner om axlarna på henne, lockigt, glänsande, så det gjorde henne vacker, trots de lunsiga kläder hon bar. Röd var hon om kinderna, så som hon blygdes och var stolt på samma gång. Men takten höll hon, och dansa kunde hon, så att de, som sågo på måste skratta, så belåtna voro de att se på huru säkert de små laddklädda fötterna förde sig.
Äfven hon fick en tolfskilling, och en »till lill'pojken de haft i sällskap», också. De fingo »godta» att stoppa i knytena och mer än en bulle och god kaka.
De hade så roligt, så det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk voro ju så snälla emot dem.
Barn, som voro med på bröllopet, smögo småningom fram till dem och ville göra sig bekanta.
Plötsligt vände sig Maglena mot Ante.
»Gosse, jag hör Gullspira!»
| 101 |
»Är du tokig. Int kan hon höras ända hit och i så'n låt som här är.» Ante såg sig virrig omkring. För en stund hade han glömt den vanliga tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.
Han såg förskrämd bort emot spelmansvrån, blicken sökte instinktmässigt Grels och de andra två pojkarna, hvilkas, han tänkte på det nu, illmariga, elaka ansikten han sett där just när han dansade rundt med bruden. Han böjde sig utan ett ord, ner efter Månke.
»Nu ska vi dansa kronan af bruden», sade en liten flicka, som hade stor likhet med bruden. Hon räckte med ett godt leende sin hand ut emot Ante.
»Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n», ifrade hon, lill'Anna, som stått invid Ante och tittat på honom en lång stund.
Ante såg in i hennes granna ögon, som liksom drogo honom. Men så stötte han tillbaka hennes hand. »Stinta, jag mått gå. Maglena här hör geten, och det är aldrig någe bra. Hon hör, fast hon int kan höra.»
Med dessa, för lill'Anna rätt obegripliga ord gaf sig Ante iväg med syskonen.
»Kom till oss igen i morgon!» ropade hon efter Ante.
»Tack, nog vill vi göra de.»
Därmed voro barnen borta.
