- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 20. Eld

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

107

TJUGONDE KAPITLET.

ELD.

»De va farligt hvad du vari länge borta», sade Maglena, när Ante springande kom fram till kälken på hvilken hon och Månke klämt sig in bredvid Gullspira.

»De kändes ledt te gå ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en.» Antes ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten.

Det blef en glädje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de voro, gammelfolket där, och huru styggt det var med barnen i gården, som gjorde dem allt ondt de kunde hitta på.

De pratade flämtande. Det bar uppför, mot höjden, och vägen, som där skogskörare farit fram med stöttingarna var knölig och ojämn.

»Vi få skynda oss de mästa vi orka», sade Ante. »Dom kan snart vara efter oss.»

»De har kommit en ridande karl från bröllopsgår'n», upplyste Maglena. »Må tro, han far nog efter fjärdingsman. -- Flere stycken af dom, som hade blodfärgsskjorta ha' gett sig därifrån också, å sprungit hvar till sitt håll.»

»Drängen kan vara hemma han å nu, när som helst», sade Ante.

Han spände de spikbeslagna becksömsskorna i isknottret och drog allt hvad han orkade.

Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter föregående dags tö.

Skaren låg som ett isfält åt alla håll på ömse sidor om vägen. De fingo kälken upp ifrån den tröttsamma ojämna skogskörarvägen. Och nu bar det af, öfver blånande skarsnö. In öfver ängsflak och mark, där snön
108
ännu låg och täckte, samt öfver isblanka stenar, bäckar och småmyrar.

Ante tog märke på stjärnorna, såg till att han hade Orion åt söderhållet, och morgonstjärnan, som lyste stor och klar, rätt framför sig. De följde alltid på ett ungefär älfvens vida krökningar. På ömse sidor om den, långt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig, fast skilda af långa skogssträckor och stora sjöar.

Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen gingo barnen.

Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande skog förbi byn här, och in i annan socken.

Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom på lek upp bakom spetsiga fjälltoppar långt i fjärran där Maglena trodde att världen tog slut. Så blef den borta bakom en annan fjälltopp. Den tittade åter fram och satte solkatt i alla små stugufönster och i ögonen på yrvakna barn. Ännu en gång lekte solen kurragömma bakom ett högt, rundbildadt fjäll.

Men så kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glänsande matta af tunt guld öfver hela snöfläckiga vidden. -- Den bredde guld öfver fjälltoppar och gröna granar, samt öfver tallar, guld på hvartenda barr och öfver stammar, hvilka nu lyste i guldrödt.

Det var makalöst grant. Barnen kände ingen trötthet, inte ens hunger. De hade satt sig stilla på kälkkanten och sågo på huru solen steg och steg.

Nu inte bara lyste den. De började känna värme af den. Maglena tog Månke vid händerna. Hon kände sig fri och innande glad, långt borta från bygden, inte en gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön med Månke, i polskatakt.

»Du är min ros och min lilja,
ingen skall oss kunna skilja.»

Plums, pladask dök hon med ena foten genom snön. »Jämmerligen heller, solen sätt krokben för mej», skrattade hon och kraflade sig upp.

»Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum, Jag förstå int huru vi ska finna en riktig storgrengran»,
109
sade Ante, som var solblind och såg svart och gult och rödt för sig, ty han hade allvarsam setat och stirrat rätt in i solen, som steg så fort öfver berget.

De hade kommit in på en svedja, där skarsnön ej längre täckte fäldt timmer, stubbar och bråte, och skyndade nu in i djupa skogen där det ännu »bar».

Gullspira hade kryat till sig, eller var det för att stötarna mot en och annan trädstam icke tilltalade henne. Ty helt oförmodadt sparkade hon sig lös ur fällen och hoppade iväg inåt skogen, i sjuklingshöljet af förkläde och ami om mage och hals.

Med otrolig lätthet fann geten den stora tätgrenade gran, som skulle passa till hus, en så'n som barnen hela morgonen förgäfves sökt efter.

Gullspira ställde sig midt under jättegranen, hvars grenar bredde ut sig som ett ogenomträngligt tak. Snön var redan bortsmält därunder eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig där.

»M-ä-ä», bräkte Gullspira. »M-ä-ä. Här bor en klok get, som fast hon legat på kälke med förkläde om magen, har haft ögonen med sig. M-ä-ä. Stig hit ni rara små folkkillingar så bjuder jag på varm söt mjölk, mjuk mossa att hvila på och frusna söta lingon och enbär att kalasa af. M-ä-ä var så goda!»

»Hon bjur oss till sej. Si ni så stor och fin hon hofverar sej Gullspira», log Maglena. »Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej stiga fram och sitta.»

Maglena lyfte på en tung, tät gren, gick innanför den och blef stående, skälmaktigt tittande på geten.

Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in till folk.

»M-ä-ä-ä» sade Gullspira, »ni ska vara välkommen och sitta ner.»

Hon trippade in emot den stora stammen där de höga rotknölarna voro sittplatser och liggplatser bekväma nog både för folk och getter.

Ante kom »in», dragande kälken efter sig.

Han tog kunten ur den, samt tjärvedsstickorna och fällen. Sen stjälpte han kälken oppner på alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de små vrilarna fyllda med skummande varm mjölk samt bullar och bröd från bröllopsgården.
110

»Bordet» stod invid rotknölsbänkarna. Barnen läste till bords, åto säfligt och långsamt, och kände sig som storbondfolk, i egen stuga.

Maglena »dukade af bordet», gjorde sittplats på andra sidan granstammen, och diskade se'n kärlen med »trasor» af snö. Så stjälpte hon upp dem.

Hon bäddade i »nedersäng» af en stor rotknölsfördjupning invid granstammen syskonbädd, med gammelfällen under och den nya öfver.

Ante och hon hviskade vid hvarandra så att inte Gullspira skulle höra dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint bäddade nedersängen.

»Hon får väl vara gammelfolk hos oss», sade Maglena brådskande, när Gullspira, som kände sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig på fållen.

»Ja och då måtte vi vara bra emot 'na riktigt», ifrade Ante. »Jag ska gå ut och söka ungbjörkkvistar och spädt tallris åt 'na! För hon ska förstås vara tandlös, och det blir som tunnbröd och kaffe åt gammelfarmor.»

»Tänk, hon är slugare än jag», sade Månke, som kom med två näfvar frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem så godt som »inne i rummet».

»För si ni då jag gick och klaffsa och sökte efter vatten så sprang hon rätt ner till en lill'bäck rakt här bredvid. Och nu går hon och lägg sej, för hon tänk att vi, som ha gått bå dag och natt ska göra som hon.»

»Men de är ju midt på da'n», invände Ante, som tyckte att ett förståndigt förslag borde komma från honom och inte från lill'drängen, eller ens geten.

»Ja då får solskene bli månsken för mej», föll Maglena i talet. »Jag är så trött så jag ids int klä af mej och torka skorna framför elden.» Hon låtsades värma händerna vid en spiseld.

»Jag ids int torka dom åt dej häller, Månke», tillade hon, så du får lägga dom brevid sängen.» Maglena var helt allvarsam.

»Jag tro att jag släng ner mej som jag är» tyckte Månke, »för jag kom just från skogen, och är så trött så att jag är rent slut. Där ha jag hålli på och fällt nå' smågranar på svedjan så jag känn mig just bruten i rygg och armar.»
111

»Men du ska väl stänga spjälle så vi få varmt», log Ante lite skälmaktigt.

»Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för os, förstår ni.» Maglena återvände i alla fall åt spishållet till. Hon sträckte sig mödosamt upp och slet en gren åt sidan.

Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen iväg till sängen, där hon hade svårt att göra sin myndighet gällande. »Gammelfolke» här i gården visste att hålla barnen på mattan, ty farmor Gullspira, hon tog spjärn emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra benen, som om hon ämnade bli ensam om bädden. Hade hon inte varit gammelfolk så kunde en mest ha blifvit sint på na.

Matmor stod rent rådlös om sängplats för ungfolk och barn. Men så förstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt omlagdt på magen.

Och det fick hon.

Gårdsfolket kröp till sängs, i en hög, hela hushållet, med fällen öfver ögonen för att hålla undan »månskenet», som pilade in mellan täta, tjocka trädstammar, och värmde luften så att barnen drömde att de sofvo i uppvärmd stuga med tjocka, tunga nyfällen öfver sig.

Gullspira hade lagt sig ofvanpå dem för att värma sig och dem. Hon låg där, idisslande, och blinkade med långsmala ögonstenar mot solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmärksam. I skogen fanns vilddjur att vakta sig för, och i skogen fanns människor och hundar. Hon hörde dem Gullspira!

Stolt blickade hon sig omkring. Här, under täta, mot jorden hvilande grangrenar kunde de vara trygga, här kunde ingen se dem. Geten idisslade dagen lång med halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan, som satt på en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme efter timme. »Månskenet» tog af och svalkades, sjönk in i rosenröd aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjämt sofvo barnen.

De sofvo när den riktiga månen med frost i följe trädde opp på himmelen, sofvo fast aflägsna steg och buller af människor, af skällande hundar hördes ej långt ifrån dem, sofvo när allt blef tyst och dödt i skogen.

Men då vaknade de. Något ludet, vamt kom krypande, smygande, gled mjukt in under fårskinnsfällen, som Gullspira
112
därvid med ett skutt och ett kort bräkande af ovilja lämnade.

»Kurr -- -- r -- r --.»

Maglena och Ante satte sig opp på en gång --, så öfver all beskrifning häpna öfver det täta mörka tak de hade öfver sig. Katten, som väckt dem, kände de igen på jamandet. Det var den gråspräckliga »iskatten».

Så förundrade blefvo de öfver att den hittat efter dem en så hisklig väg som de gått, att de glömde att tänka på huru otröjsamt det var att vakna i mörka skogen, midt på natten och utan eld.

Men de kommo att tänka på det när de fröso så att de hackade tänder.

Om de bara hade ägt en tändsticka, en enda, så nog hade det gått att få eld. Hela bunten af tjärvedpinnar fanns ju, där Maglena stakat ut spisen. Hon skälfde af köld så hon knappast kunde tala.

»Int kan jag stiga opp och int kan jag mjölka. Vi frys väl rent ihjäl.»

»De blir int annat än te krypa ner i fällen igen, så vi få ligga här som Carl XII:s krigsfolk och vänta på moron när solen kom», sade Ante och beredde sig att helt hjältemodigt krypa tillbaka under fällen.

Men katta ska ha mjölk, så länge som hon gått utan, så jag mått stiga opp ändå», huttrade Maglena.

Hon slängde öfver sig fars gammeltröja, som de fått kvar efter Per-Erik.

Medan hon satt och mjölkade med tröjan öfver axlarna, föll en grankotte med ett smällande ljud ner på hennes hufvud och hoppade sen ner i en af tröjans tomma gapande fickor.

»De här är bestämt en riktigt vacker vårko. -- Månke ska fån när han vaknar», tänkte Maglena helt förnöjd när hon, vid det att hon trädde handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kådklibbig vårgrankotte.

Det gick Maglena som alla andra när de hitta något. Hon fick lust att undersöka om det inte fanns mer af samma slag, så hon gräfde på nytt med handen ner i fickan där hon funnit »kon».

Jo, där fanns verkligen något mer!

Där fanns något, som med ens tog bort den frusna, huskiga mörkräddsförnimmelse, som tyngt och plågat
113
Maglena, där hon satt ensam i mörkret under granen och mjölkade.

Det var ju som ett under, -- som om mor fick vara när barna sina igen och hjälpa dem tillrätta.

Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i två -- tändstickor!

Så länge som de burit på den gamm'tröjan, haft den öfver sig som värmande hölje, och slängt med den, så hade de då aldrig gett akt på att det fanns något i fickorna.

Det var klart att stickorna funnos kvar där från långliga tider tillbaka, då far ännu, vintertiden arbetade på skogen och ibland rökte lill'pipa.

Maglena höll stickorna i handen. -- Hon luktade på dem. -- Riktigt --! Den rejela fosforlukten ägde de.

Hon var så fäjen (storglad), att hon kunde ha skrikit högt. Hennes blixtlika tanke var att ropa ut fröjden åt Ante.

Men --. Ja bäst att tiga. -- Ty tänk om inte stickorna »tog» --. Då skulle hon bara narra Ante att bli glad åt det, som då bara skulle bli sorgeligt och tungsamt.

Maglena trefvade sig med brådskande hast stupande och snubblande, bort till spishållet. Därinvid på en kvist hade hon hängt upp kunten.

Hon famlade och letade efter den i stupmörkret.

Joo. -- Där var den ändå! Och midt nerunder den låg bunten af tjärvedsstickor, som hon »städadt» dit i »låtsspisen».

Ja, om -- om, -- om det nu bara funnes lif i de små fosforsticksuslingarna!

Hon repade med darrande hand ett, två, tre, fyra tag med stickan emot en af hennes varma, fasta små laddar, som hon förstås behållit på fötterna.

Men hon var för ifrig, för häftig. Stickan glimmade och lyste till ett ögonblick, -- just när Maglena nypit till så morskt att den -- knäcktes, -- så sjönk den ner i den våta mossan och -- slocknade.

Hon var färdig att skrika högt af förskräckelse och sorg. -- Ja gallskrika, som ett lill'barn.

Skulle hon gå miste om hoppet att få eld nu när det varit så nära att hon lyckats!

Eld! Det var värme för frusna lemmar. -- Eld! -- det var ljus och trefnad för ensamma små, ute i villande ödemark. Eld! Det blef hem och härd där elden fanns.
114

Och bara en sticka --! En liten så vek, späd stackare!

Maglenas hjärta klappade högt. Hon stod med stickan mellan fingrarna utan att våga sig på att förnya försöket med att få eld.

Hon hade som kagra (skälfning) i handen, och hon tyckte att stickan böjdes emellan fingrarna som om den när som helst skulle brytas af.

Slutligen satte hon sig beslutsamt ner på marken -- bredde ut förklädet på mossan, lade tjärvedsstickan ofvanpå det --.

Så sträckte hon fram foten med ladden på. -- Strök till ett tag, -- två tag, -- tre tag --!

Tårar kommo henne i ögonen, -- läpparna skälfde --. Men -- ännu ett tag -- stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, lätt på handen --.

»Ratsch --»!

En liten lysande, gulblå låga sprang fram från stickans topp --!

Kvick i vändningarna »som en eldgnista», förde Maglena den lysande lilla lågan till en fet tjärvedspinne.

Den tog genast eld! Den brann med djuprödt sken, röken ringlade svart, rart tjärdoftande upp i luften.

»Ante», -- ropade Maglena dämpadt --, som rädd att med sin blotta röst släcka elden.

Ante, som legat med slutna ögon och inbillat sig att han var en Carl XII:s tåliga krigsbuss, såg upp.

Som en pil flög han upp och kastade fällen ifrån sig.

»Stinta! -- Ja -- men Maglena. -- Hur ska jag förstå de här?»

Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsäfventyret.


The above contents can be inspected in scanned images: 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:32:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/20.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free