- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 23. Undanjagade

(1907) Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? |   
Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

133

TJUGUTREDJE KAPITLET.

UNDANJAGADE.

Ante reste sig brådskande åter opp.

»Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore efter er», flämtade han ännu kippande efter andan.

»I fridens dagar», sade Maglena. Hennes ögon mörknade af skrämsel och läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen.

»Ska' vi måtta gå härifrån ändå», hviskade hon och såg sig förfärad omkring.

»Ja, och de på eviga rappe», sade Ante med hes, dämpad röst. Han snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen på kälken. Tyst, med sammanbitna tänder lade han åter snöret öfver axeln och drog iväg ut genom rätta dörren.

Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde inte se in tillbaka i den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund.

»Ta katta Månke», sade Ante tvär i rösten. »Dom ämna nog ondt åt henne å så väl som åt oss.»

Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken. Det var svårt att komma fram då solen löst upp skaren och snön var som vatten, så Ante sökte sig ut åt nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så godt som bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår efter sig häller.

»De är drängen från elakgården, förstå ni, som är efter oss», sade han omsider, när de hunnit så långt att ej skymten af den höga, grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.
134

Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för folket från den gården de nu rymde.

Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo henne ligga där som död.

Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte, vågade flyktingarna hvila.

De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan.

Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt. Hon följde barnen i det längsta jamande, med svansen rätt i vädret, men när hon kom rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så hungrig som hon var. Huru skulle de bara själfva våga sig fram till byn för att bedja om en matbit.

»Vi få dricka mjölk så länge», sade Maglena. »Ett par tre brödkanter har jag på botten af kunten. Förrän vi ge oss in till folk så ...»

»Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan, där ni si den där stor byn, så vore vi ifrån det här hållet», grubblade Ante.

»De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta väl på någe ställe te komma öfver på 'rena isen'», ifrade Maglena.

»Stackare dej, Gullspira», sade hon och smekte geten, »du få fara illa du så här ute på vidden. Men innan vi gå öfver ån finn vi väl alltid nån liten björklund eller några småalar, där du kan få dej ett mål.» Gullspira klagade icke.

Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns lite isföre kvar.

Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna hvirflade som trumpinnar.

Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål.

Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån.
135

De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan trädstammarna och varit så glad när han tänkte på huru han skulle komma hem till »stugan» med maten. Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var.

Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster af folk. Det var timmerhuggare, som talade högt mellan träden. De hade roligt åt något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem.

Men så hörde han det skrämmande ordet »kask» och »jag skall lära dem bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så mycket han tål». Det var finndrängen i elakgården, som talade.

Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade nätt och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner.

»Dom finns här nånstans på skogen», illskratta drängen. »De är int svårt te förstå de, för de ha runni blod efter geten på ett par ställen oppe i vägen precis där kälkspåren gått in på vidden, där skarsnön bar på måron.»

»I de här godvädre lär dom int komma långt med tung kälke och en get, som väl ska ha bra ondt för att gå nu», hade den andre karlen svarat med ett illjarsgladt skratt äfven han.

»Geten där fick nog så mycket hon tålte», grinade finnen. »De är slag (piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gård också.»

»Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse, då jag tog kasken och int hade nån te ge na: 'Få ja int en kask', sa hon, 'så gå ja dit i grafven.' Mor hennes hon måtte leta fram en skvätt och ge na en ändå, för stintan gaf sig inte.»

Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att småfåglarna hade blifvit rädda och flugit bort.

»Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och illsint han som folket i eran gård», flinade finndrängen. »Han är nog god till att spåra opp ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa».
136

»Allt de där låg du och hörde på?» hviskade Maglena med ögon vidgade af förskräckelse.

Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira.

»Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag kröp ner där.»

»Gosse, att du int dödde åf rädsla!»

»Int kan en dö tå sånt», tyckte Månke. Han satt kvar på kälken med uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes utläggning af de faror de undgått.

»Då int jag dödde, då katta kom på isen med eldslåger i ögona, och rompa (svansen), som stod som rök på na, så jag trodde de var skrymt (spöke), så dö nog ingen annan häller.»

Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt slöhetstillstånd.

»Ja, nog var jag rädd», medgaf Ante. »De for igenom mej huru det skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som stod där och grina så ledt, hade varsnat mej.»

»'Långt bort kan dom int vara', sa finnen och tog några steg emot rishögen, där jag låg. 'Dom kan ligga gömd här å, för jag tyckte nyss att det liksom rörde sej bakom rishögen där'.»

»Han tog opp en sten och kasta i högen, så den så när tagi i hufve på mej.»

»Och du gaf dej int till att skrike eller rörde dej?» Maglenas röst var tjock af förskräckelse.

»Nej, för då hade de ju vari slut me bå er och mej och Gullspira. Men finndrängen klef fram än en par steg.»

»Gosse, jag står int ut te höra dej.»

»Men då, kan du förstå, så kom en helande hop smålämlar farande utefter backen, svart och gult å dom, som en lång trasmatta, som flög framför fötterna på'n. Han trampa för att få död på nån af dom, och hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från mej.»

»Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än, me'n vi vari här i skogen»,
137
grubblade Maglena. »Mor skicka fram dom de är då min tro. Men nu sprang du väl?»

»Nä-ä. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos farfar.»

»Du stuli -- tagi olofvandes!»

Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm.

»Ja-a han sa de.»

Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. »De stack just som så ondt i mej, må du tro.»

»Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i stan.»

Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande.

»Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!»

»Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött om hon hört de.»

»Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag för de. Jag ängslas mer för farfar i elakgården.»

»Hvad då?»

»Jo, du vet de Maglena, att finndrängen sa, de Brita hade kommit in te farfar på måron och skulle lägga på elden där, och då hade han fått slag.»

»Så han inte kunde tala om att han gett dej klockan och fällen.»

»Han hade fått slag stackarn, och kunde int röra sig ur sängen», vidhöll Ante saktmodigt. »Far och mor i gården och småpojkarna hade kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och fällen va borta. Farfar hade förmått säga att jag fått begge delan af 'en. Karlarna härma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen h-h-h-a f-å-tt k-k-k-klockan och f-ä-ä-llen, G-g-g-rels s-s-sska int få de.»

»Han var behändig farfar, och godaktig. Men dom vardt väl sint pån?»

»Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle ta fram klockan, och Grels hade vari så sint att han hade gråti och sagt allt hva ledt var te farfar.»
138

»Å där låg han ensammen, ingen te ty sej till», sade Maglena med ömmaste medlidande i rösten.

»Jo, han fick den han kunde ty sej till, för si du han dödde igår kvälls, farfar.»

»Då ha han de lika bra som mor», sade Maglena lättad.

»Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha fällen.»

»Och finndrängen vill piska opp dej, och ha i Månke och mej brännvin», fortsatte Maglena, som rysande såg uppåt nipsluttningen. »Men vi måtte skynda oss härifrån.»

»Dom skulle int ta till å jaga efter oss förrän på eftermiddan, när dom vari hemma me ve'n. Men då skulle Grels och de andra barna vara me. Och Knifven skulle dom ha te spåra opp oss me.»

»Gosse, vi mått ge oss öfver ån på rappe. Hunn deras tappa spåre när vi gå öfver uppstoppe (vattenbältet) och dra åt oss brädlapparna, som ligg öfver där.»

De ordnade brådskande på kälken. Maglena stannade plötsligt i arbetet med att snöra igen kunten.

Hon grep Ante om armen.

»Gosse! Hör du! Nu är dom efter oss ändå, bå finndrängen och barna och Knifven. -- Hör du, dom är snart här! Utför nipan här kom dom -- nu är dom bakom klippsten här bredvid --.»

Ante stod stel som en bild. Han hörde tydligt han som Maglena ilsket hundgläfs, som hastigt närmade sig genom småskogen, hvilken gick nerom nipan. Bortom en brant stenvägg, som sköt ut midt i nipan hördes eggande rop af karl- och pojkröster.

Nu prasslade och bräcktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och Månke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa öfver kälken.

Ante höll Gullspira vid ena hornet bakom sig.

Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.

Barnen -- Gullspira -- Åter for det igenom honom att han själf fört dem till det elände, de farligheter, som de nu hade öfver sig.


The above contents can be inspected in scanned images: 133, 134, 135, 136, 137, 138

Project Runeberg, Tue Dec 26 00:18:21 2006 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/23.html

Valid HTML 4.0!