Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 139 |
Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig för Antes förut vettskrämda blick. En ren, som med klapprande klöfvar och i sin tur dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi honom och fortsatte vägen utåt älfkanten.
En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade förbi utan att taga notis om barnen där vid kälken. Sådana små stackare var ej renen, än mindre hunden rädd för.
Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han rände i snabba steg fram på breda, korta skidor. I hans spår följde åter en lappojke.
Ante trodde inte sina ögon.
»Mattes Klip!»
Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i högfjällen, en som hade kåta bara en tio mil ofvanom deras egen socken.
Lappen gaf till ett utrop.
»Ar de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. -- Och Gud tröste oss, de små ena å och tunnare nu än lappens barn. Föda har trutit för fjällbarn i vår.»
»Mattes! Å att de är Mattes!»
Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.
Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken.
Den här gången trodde han mest att skrämseln hade tagit död på honom, för han mäktade icke röra sig ur fläcken. Dessutom satt den tanken ännu kvar i hufvudet på honom, att hojtandet han hört invid sig kom från kaskdrängen och elakgårdspojkarna, och hundgläfset från Knifven.
| 140 |
Månke kunde icke så på en gång vända upp ner eller ner och opp på alla förfärliga föreställningar. Han måste ha tid på sig att räta till dem inom sig.
Därför låg han kvar, skafde smalbenen öfver kälkkanten och stod så godt som på hufvudet i fårskinnsfällen.
Det var först vid en rappande smäll på den kroppsdel, som han alltför oförsiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfäste på marken.
»Lill'dräng blifvit skrämd från vett, duktig karl annars oppe i lappfjällen», sade Mattes.
»Det fanns int sånt folk där, som skrämde lifve ur en», puttrade Månke.
»Den här gången va de mest gjort me mej. De är int nå behändigt te tro de en ska bli ihjälbiten af hunn och sen brännas opp inni magen af brännvin, som de ryker åf.»
»God lilldräng, som är rädd för farlig elddryck. Fattig lapp dricka elddryck, och det blir slut på lappen.»
Mattes hade med ens fått en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt glada, jämna lapphumör.
»Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden på morgon, vara sint och ränna efter den i snövatten hela dagen. Nöjd nu åt flyende ren. Nerlja nog också nöjd att stanna. Ge föda nu till er alla.»
Lappen tog ur »lappskåpet» (den, ofvan skärpet vida kolten) en bit renost och hårdt bröd, som Nerlja, sonen hans, så väl som de andra, hungrigt togo åt sig.
»Int långt borta från hjorden nu. Renoxe nog redan där. I natt få svenskbarn bli smålappar i kåta hos gammal lapp.»
»Gulla er Mattes, låt oss gå», ifrade Maglena och drog Mattes i koltärmen. »Jag hör en gråhund ofvanom ni- pan, han gnäll och leta spår. Jag hör pojkar hojta å.»
Maglena fick Mattes med ner åt isen.
Lili'Nerlja såg på huru Ante styrde om på kälken. Han tänkte att svenskfolk hade det besvärligt när de skulle vandra. Ingen akja där man kunde snöra fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra öfver milsvidderna.
Värst af allt med så tung klädesrustning, helst för fötterna.
Ante och Månke hade ju storfolkskängor, sura och blöta, stoppade med hö. Deras långbyxor med lappar
| 141 |
Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmård i sin korta renskinnskolt med de bensnäfva byxorna fastsnurrade vid smalbenet medelst granna band med tofsar, och på fötterna de fjäderlätta skinnpjäxorna.
Den blå toppmössan med gröna randen satt lätt som ett intet på hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf på kälken och tog tag i repet för att hjälpa Ante att draga.
Mattes hade rådt dem att låta lasten bli kvar där. Han skulle hjälpa dem öfver uppstopet.
Lappen hade mycket roligt åt deras frimodiga tilltag att ta geten med på långvandring. En get var mest så lättfödd och lättskött som en ren.
Hon kom springande ut ur småskogen, Gullspira, när Maglena kallade på henne, mätt och förnöjd.
Maglena höll på att plumsa i för hon kunde inte låta bli att titta sig tillbaka åt det håll från hvilket hon tydligt hörde hundgläfs och hojtande. När de nu voro midt ute på breda älfven, så kunde hon se byn, som de kommit förbi och där ofvanför åkrarna med bara fläckar, nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den mörka täta skogen, där deras gröna stuga fanns.
Och, hon gömde sig rysande bakom Mattes. -- Där, just där nipvägen öppnade sig ner emot älfven såg hon huru en grå hund gnällande och småtjutande pilade iväg utför. Oppe, ytterst på nipslätten syntes två grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snåla vargar jagade de, lystna efter byte.
Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) på Mattes. Månke höll
nog lika stadigt grepp i den han med.
