Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 142 |
Längst framme, där vägen drog upp genom den redan på norrsidan snöfria nipan syntes som en skog af grå, torra grenar. En skog, som sakta rörde sig framåt.
Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt, genomträngande skrän liksom från strupen och gommen i förening. Den, som inte hade hört sådant ljud förr skulle ha kunnat tro Mattes i en hast fått för mycket till bästa och jollrade fram låtar och ord utan mening.
Men Frostmofjällsbarnen kände väl så pass mycket till lapparnas seder, det de förstodo att Mattes nu, i en sång, som han hittade på för tillfället hälsade på gumma, barn och renvaktare, och att han berättade händelsen med barnen, så att de i kåtan visste om deras öde långt innan dessa hunno fram till renhjorden.
»Renoxe lupit undan hela dagen», jojkade Mattes. »Finna små svenskbarn invid fruset vatten, rädda för lapp, tycka om då de känna Mattes från Björnfjället. Lappföda skola de dela, ligga i lappens kåta. Öfvergifna äro de, ingen far, ingen mor.»
Lill'Nerlja slängde sig i skidorna så fort han fick skogen af renhorn i sikte. Han rände pilsnabbt som en jagad sjöfågel bort öfver isen.
De som kommo efter hörde snart vallhundarnas gläfs, där de flögo rundt den till mer än tusen renar uppgående hjorden för att få den samlad till natten.
Lapparna skulle slå upp tält på nipan hitom den stora by barnen varsnat från andra stranden. Det var ett styft arbete för hundar och lappar att få de ibland rätt bångstyriga djuren opp genom det trånga passet från älfven och öfver till mon.
Mattes skidade iväg för att hjälpa till.
| 143 |
Månke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i sömn och släpade fötterna efter sig.
De kvicknade knappast till vid att ett års lille Mattes mötte dem ute i vägen, tultande i snömådden, så helt naken som han blef född.
Sigri, hans lilla syster, hade all möda att fånga in honom och få honom med till tältet.
Lappmor, Cecilia, var mera säker i vändningarna. Hon tog den sprattlande pojken, stoppade ner honom i klubben (lång vagga af skinn, som kan bäras på ryggen) i den fina renhårsbädden där, och snörde fast det mjuka skinnhöljet om hans, af lif och odygd sprittande lilla kropp.
Modern hängde klubben vid remmar, öfver en troa (smal trädstam) fastgjord i tälttaket. Sigri vippade på klubben och sjöng lapparnas vilda döfvande vaggsång för Mattes, som tystnade och lyssnade och somnade.
Stackars trötta små vandringsbarn kastade sig ner på renhudarna hvilka lågo som en matta rundt elden i kåtans midt. De väcktes opp för att få i sig det starka kaffet, som bjöds dem.
Intet kaffe, ingenting i världen kunde få opp ögonen på Månke.
Men det var märkvärdigt så vakna Ante och Maglena blefvo af den kaffetåren. De kände med ens hungern, och huru obegripligt godt renköttet smakade, som de fingo på kornbrödkaka. Till och med den svarta, starka soppan af renblod tycktes dem välsmakande. Renmjölk, som bjöds dem ur fint snidad skålla (skuren ur helt trästycke) kunde de dock med tack afstå ifrån. Stark och besk var den också för den som ej var vand vid den. Getmjölken smakade i deras tycke bra mycket bättre.
Gullspira, hvilkens rika mjölkförråd bjudits lapphushållet, klef nätt öfver hudarna och lade sig bekvämt till rätta vid yttersta tälthuden. Månke sof alltjämt som en pojke af sten. Det var ändå ett det värsta oväsen utanför tältet. Lapparna skreko och hojtade när de kastade lasso öfver hornen på renkor, som skulle mjölkas.
Korna spjärnade emot med alla fyra klöfvarna i snösörja och bara tufvor. Men drogos fram och höllos stilla af lappar medan stintorna mjölkade i de små skollorna.
Renkor och kalfvar stirrade undrande på främlingarna, Ante och Maglena, hvilka hand i hand med Sigri gingo ute midt i den väldiga hjorden.
| 144 |
Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo och bökade emot hvarandra med till sist sammantrasslade horn, och lassolinorna, som flögo om öronen på dem.
Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde plötsligt få se någon ren, som obemärkt ville ge sig ut till bättre bete. De pilade iväg efter, rätt genom hjorden så man fick se till att stå på benen om man kom i vägen för dem.
Det underliga, mjuka, men ändå vilda språket, ljöd öfverallt. Lapparna pratade, de pekade med häftiga rörelser ut åt hjorden, skreko för att göra sig hörda. Renoxar skulle fångas in och tämjas till dragoxar. Små kalfvar på rangliga ben, måste ses till, djur gallras ut till slakt.
Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjölkade. De satte sig ner på huk med någon ung liten silkesmjuk kalf i knäet. De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och såg på med ömhet i de stora fuktsvarta ögonen.
Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af den lustiga låten, af den liksom muntra brådskan.
Röken steg svart och fet opp ur tältöppningen. Småpojkarna, som sprungit, hojtat och kullrat i snön och bartufvorna, puffad af ren och hund och folk, började dra' sig in till föda och hvila.
Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjönk ner i den stående hjorden.
Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden för natten.
Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i värmen, som lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna, men öronen på spänn, efter minsta varsel af vargen.
Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe. Mat och kaffe hade Cecilia i beredskap åt dem. Kvinnfolken, af släkt och renpigor, följde snart efter, hungriga och trötta. Men inte värre än att de höllo vid makt ett lustigt glam inne i tältet.
Karlarna rökte ur korta kritpipor. De äldre kvinnorna likaså. De drucko svart, starkt kaffe och talade om äfventyrshistorier. Om gammelvargen, som ingen kunde fälla, som var förtrollad och som därför hvarken spjut eller krut ännu bitit på.
| 145 |
Och de talade hviskande om hvad Mattes »sett», när han stod på offerstenshöjden på midsommarnatten. Allt hvad som skulle öfvergå landet under året hade han sett, och han kunde varsla om fred, örlig eller pestilentia, godt år eller oår. Dödsmannens framfart hade han följt i syne. Mattes kunde säga, om han »ville» det, huruvida dödsmannen under året skulle ta' mest af gammalt eller af ungt folk.
Allt sådant prat på lappska öfversatte Sigri för Ante och Maglena. Hon satte nog till lite af eget påfund också och lagade att allt blef lite huskigare att höra på.
Här, bland lapparna hördes intet tal om vittror och elfvor. Men om troll och »förgjordt» svenskfolk, som måste lyda och följa lappen då de förr varit sturska emot honom --, och om trolltrummor och »offer» och farligheter oppe i ödsliga fjällvidderna, med »dödsmän», som skreko och jämrade ute på myrorna långa nätter igenom.
Underligt att en människa kan bli sömnig under sådant hemskt tal.
Men de som blefvo det ändå det var Ante och Maglena. Blöta skodon och yttre hölje hade de svängt af sig, och nu kullrade de ihop sig på renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa.
Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudlös
stillhet. Öfver det hela strålade vårnattens mildt leende
stjärnhimmel, strålade öfver fattiga lappens tält, såsom den natten
förut lyst öfver vandningsbarns gröna stuga i skogen.
