Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 146 |
Båda dagar och veckor hade gått sedan den förmiddag tidigt på våren då Frostmofjällsbarnen skildes från deras gamla vänner Mattis Klipp-lapparna.
Både Ante, Maglena och Månke hade innan dess fått vara med om att kasta lasso, mjölka, packa ner tält samt husgeråd och mat, i rader af akkjor, som stodo och väntade.
Ante han hade fått sig en renskjuts, som var rolig men höll på att bli farlig. Han fick nämligen tillåtelse att sätta sig opp i en akkja. En, ändå för from ansedd renoxe spändes i linan. Mattis själf lämnade tömmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru han skulle sköta körrenen och använda tömmen, med kast till höger eller vänster om renens horn allteftersom man ville fram i nämnda riktningar där bästa snön fanns. Han blef äfven lärd huru han skulle gå tillväga om renen, mot förmodan, skulle bli bångstyrig.
Så Ante han hade flugit iväg på skarsnön in mellan höga furustammar, hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just trängde in genom skogen.
»Hoj hej.» -- Lustigt! Grannare fart höll väl inte örnen, som for så högt upp öfver skogarna.
Ante blef så lätt i hågen. Han tyckte att han flög som örnen, att han gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som tämmingen (unghäst) for milsträckor fram. Renen visste att bana sig väg mellan stammarna där aldrig väg funnits.
Men så ville den, ute på en svedja, göra vändning tillbaka, hvilket tilltag Ante på det bestämdaste motsatte sig med ryck i tömmen och manande rop.
»Ho ho du, iväg bara.»
| 147 |
Ante slängde körremmen höger om hornet och vänster om hornet, drog och slet. En så rolig skjuts hade han aldrig varit med om.
»Vill du ge dig i väg, klöfnisse», hojtade Ante och använde öfvermodigt okvädingsord till fjällens renoxe, han, som blott var en skogarnas, nipornas svenskpojke!
Så renoxen vardt sint.
Blixtsnabbt, oförmodadt vände den sig om mot akkjan, med horn och framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom »klöfnisse».
Och nu var det väl att Ante lagt på minnet lärdomen han fått när det rörde bångstyriga renar, och att han af vana och behof blifvit beslutsam och snabb i vändningarna.
Ante grep till det räddningsmedel, som Mattis lärt honom. Han gled ner ur akkjan och svängde den raskt öfver sig som ett skyddstak.
Därunder låg han sedan, en farligt lång tid tycktes det honom, och hörde huru renoxen trummade på akkjan med sina hårda hvassa »nisseklöfvar.»
Mer än missnöjd var renen öfver att icke, trots sina verkligt trötsamma bemödanden, kunna nå pojken, som ryckt så ovårdigt i remmen, skrikit »ho, ho, du» och kallat honom klöfnisse, och, som nu låg där under träbotten utom taghåll för renoxen. Denne måste ju spara på framben och klöfvar, som skulle få arbeta nog ändå under dagen med att skrapa sönder skarsnön för att därunder få den begärliga föda af renmossa, som renen lefver af.
Ante tittade ut från öppningen under akkjan, som han höjde med ryggen.
Hoppsan, stod det så till, att renen helt fräckt vändt i dragställning färdig att ge sig tillbaka till lägret!
Åter gällde det att vara snabb i vändningarna. Klöfnisse ämnade tydligen ge sig iväg med akkjan utan hänsyn till om svenskpojken fans i den eller ej.
Ante hann knappt sno akkjan rätt, och hufvudstupa kullra sig ner i den förrän det mycket riktigt bar iväg tillbaka mot tältet och hjorden.
Han hade, stolt och med ögon lysande af fröjd, nu när han glömt nederlaget under akkjan, kommit åter till lägret och där skördat bifall och beundran af lapparna.
En beundran som han emottagit med förvånande anspråkslöshet. Ingen mer än han själf visste om huru
| 148 |
När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta och söka vinna lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja, mötte dock detta Antes bestämda motstånd. Han påstod rent ut att det var farligt för småen.
Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta i och hålla remmen. Kusen till stort!
Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar. Han hade lekt med lille Matti, som på morgonen fått krypa ur klubben och med de mjuka renhåren kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett ludet trollbarn.
Månke var så nöjd hos lapparna så han just tyckte att det skulle vara behändigare till att fara hem igen med dem än att gno kring vägarna och ränna sig fördärfvad på isen för att komma undan elakgårdsfolk och hundar.
Han tillstod öppet, att de int' va' någe annat som hindra honom att vända åter, än att bå far och mor var borta ur stugan. »För sir du, Ante», hade Månke försäkrat och slagit den ena handen i den andra, »för sir du, vore dom bara där, så vände jag för min del och åkte hem igen i akkja efter renoxe hela vägen till Frostmofjället, så mycke du vet de.»
Månke hade gått ifrån Ante, öfverlägsen med händerna i byxsömmarna, stolt i hågen att kunna afstå från så ståtlig hemskjuts för ett så obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill'grå stuga.
Det hade varit så bedröfligt ledt när vandringsbarnen och Lapparna, hvilka så nyss träffats, drogo åt hvar sitt håll. Barnen åt söder och österled, till välbärgadt folk i bördiga trakter.
De förenämde, lapparna i bråd färd mot norr, mot det stora ljuset, mot höga fjällstup, mot vida klipphällar, hvilka stodo hvita af renbetesmossa.
Långt borta, när de åter ensamma närmade sig den stora byn hörde de Lapp-Mattis afskedsjojkande:
»Bort draga vandringsbarn, bort att mycket få se och lära ur bokens svarta ord.
Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga till fjälls, lära förstå ord af stor Far, lära hvar örten gror, som botar sjuk man, lära finna väg till gråbens läger, lära tyda stjärnas gång, tyda järtecken.
| 149 |
Fattig Lapp har god Fader opp öfver fjället, gå dit på snabb fot, sjunga kväde om vandringsbarn, som fröjdat lapp i kåta. Vandringsbarn gått i mörkvägen, men ljus står öfver dem. Vandringsbarn också ha god stor Far.»
Barnen hade stått lyssnande stilla tills inte ett ljud längre
hördes från den jokande lappen.
