Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 150 |
Barnen drogo sålunda åter iväg utåt storbygden. De kommo in i gårdar där ordning och trefnad rådde, arbetet gick med lif och lust och nyväfda lärftstycken blektes i solen, där de lågo utpinnade på backsluttningarna invid gårdarna.
De hunno äfven ibland till ställen och gårdar, storståtliga nog till det yttre, men där superi och lättja gjort sinnena hårda och ögon och tungor hvassa som knifvar.
Det var just efter en i fruktan och förödmjukelse tillbringad natt på ett sådant ställe som de kommo in i en ny främmande socken. De hvita forsar, hvilkas dån som af ett evigt åskmuller, alltid ljudit dem i öronen där de följt landsvägen fram utefter ådalarna, hördes ej mer.
De hade kommit ner till bygden, där sjöfarten tog vid och där storälfven flöt segelbar bred och stilla. Rastlöst lif rådde här öfverallt och förde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de stora sågverken. Älfven låg öppen och isfri. Skepp från eget och främmande land lågo ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af pråmar, fyllda af nysågade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sågarna och i skeppen gick med sjungande fart.
Vandringsbarnen gingo genom brädgårdar, högre än hus, där det luktade friskt af rått trä. De stannade invid en rad af hvitstammiga björkar, hvilka på ömse sidor kantade vägen opp till en fin hvit storherrgård.
En liten ångbåt med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom brädgården. Ett sällskap fint folk kom skrattande och pratande opp emot den björkkantade vägen, som ledde till den fina herrgården.
Maglena drog sig förskräckt undan med Gullspira. Bröderna följde. Det var godt om gömställen bakom brädstaplarna.
| 151 |
Maglena insåg att de själfva inte nu genast fullt synliga, kunde gå densamma vägen fram, som så fint folk gått, så hon vände in till en liten gård, som såg behändig ut. Den hade små fönster, som skrattade med ögonen under ett rödt tegeltak, alldeles som hos jägmästarens, fast den bär gården var mindre, ljus och gul i färgen.
Ett grönt staket gick rundt om gården, som var stor, med kryddgårdsland och vildängs-gräsplaner, där hvita väfvar lågo på bleke.
Buskar och småträd, fast med riktiga stammar funnos också där inne. Barnen visste så mycket nu som, att det var träd, som det skulle växa fram äpplen på; och fastän de aldrig hvarken sett eller smakat äpplen så tyckte de att det var högtidligt att se såna träd, som funnits i själfva paradiset.
Blommor och rosor af många slag funnos där dessutom. Så Ante fann för godt att sätta tråljen (ring af björkvidje) om nosen på Gullspira innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden.
Från kryddgårdslandet på södra sidan af huset reste sig en ung kvinna opp. Hon höll på med att rensa bort ogräs.
Med den höjda armen gjorde hon solbåga i det hon tog den rätt ovanliga gruppen af inträdande i betraktande.
Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes stämma ljöd sorgset bekymrad.
»Sannfärdligen är inte de här barnen från nödårstrakten, kanske från storfjälle -- där de haft de värst.»
»Stackare hvad ni då haft långt att gå och mycke att härda ut med. Käre kom in.»
Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.
»De ä bruden -- Ante, Månke, -- pojkar. -- De ä bruden,» hviskade Maglena, utom sig af ifver och glädje.
»Tok», puttrade Månke, som var hungrig. »Har du nån'sin sett nå'n brud ligge och ränse i kryddgålsland. Nog är allting åtabak (bakvåndt) här nere i lande -- men så bort ur allt vett är de då inte.»
»De är hon ändå, ni mått väl si de. De är den granna, fina bruden», hviskade Maglena. Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt och just ville gömma undan henne.
| 152 |
De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård -- om där inte funnits vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med bomullsväf uti.
»Bruden», som Maglena talat om stod vid en hvitmålad skänk och plockade ifrigt fram mat.
Månke gaf sig till att storglo på henne oppe i hufvudet.
Int kunde de väl vara en brudkrona de där, som stod så högt opp under hufvudklädet af rödprickig linong.
De var mer troligt bara hårflätor, som sutto snodda om hufvudet och vore fästade med kam.
Månke lät sina ögon gå nedåt ungmors gestalt för att upptäcka något annat, mera påtagligt brudmärke.
»Putta (pytt)! Bomullströja och hemväfd blårutig kjol.»
Just nu vände hon sig om, »bruden» skulle vara. Hon mötte Månkes grubblande, skarpt forskande blick. Han såg lustig ut, som en liten klok björnunge, med hufvudet på sned och de blå ögonen begrundande fästa på henne.
»Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?» frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren.
»Maglena säg», började Månke.
»Tig då Månke», varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart. Det var den signal till försiktighet i tal, och vett i åtbörder och sån't som var passande här i landet, som Månke var alltför väl bekant med för att inte förstå att rätta sig efter.
»Hvad är det hon säg nu då, Maglena?» frågade ungmor i det hon drog Månke med sig fram till bordet.
»Den där lill'stintan ser mig annars inte ut för att vilja säga annat än hvad rätt och godt är», tillade hon vänligt.
Maglena stod röd som en ros med ögonen nedslagna. Hon ville gråta, så ängslig och skamsen kände hon sig.
Månke vågade förstås inte mer öppna munnen -- en sådan farlig respekt som han hade för Antes nyp.
»Ja men barn, nu måtte ni tala om hva Maglena säg». Ante steg fram röd om öronen äfven han.
»Maglena säg jämt så mycke som är tokigt å som hon hitta på fast det int är nå ondt me de. Nu så säg hon att nugmor är -- en brud.»
»Nää du, Ante, de sa' ja inte.» Maglena vardt sint öfver broderns sätt att misstyda hennes ord, och så föll den svåra blygheten ifrån henne.
| 153 |
»Jag sa' jag, att matmor va' bruden.»
»Ja hör på -- nu säg du ju de igen.» Ante såg strängt förmanande och varnande på systern.
»Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!»
Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon emot matmora -- med vädjande uttryck.
Ungmor i stugan gaf till ett utrop.
»Men barn -- sannerligen är de inte ni som kom som vandringsbarn till bröllopsgården när jag gifte mig, och förde lycka med er.»
»Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg», fnyste Maglena förtrytsamt, »och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling.»
»Jämmerligen heller så roligt de va' till att få si nån' från fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst nu på sommarn. Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna våra, den här tiden.»
Ungmor log och pratade förtroligt med barnen medan hon dukade fram mat åt dem och letade efter några klädesplagg att få ordna till åt dem.
Hon skrattade belåten när hon tänkte på, att barn kunde hitta på något så innande behändigt som att ta en get med i följe när de gåfvo sig ut på vandring.
Gullspira, som med trålj om nosen låg ute på trappan som en hund, måtte hon se och prata med.
Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat äga. Men här nere vid värket fanns icke en, som ägde eller numera förstod sig på huru mycken nytta och trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte dem rätt.
»Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss en get ändå, nu, när gubben min få si och höra talas om den här och hur märkvärdig hon är», log Kristina.
Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid händerna och dansade om med henne. Lill'stintan måste ju åter en gång få dansa med »bruden.»
»Här är vännen den bästa», sjöng hon. Maglena var modig nog att stämma in med.
De stannade midt i dansen.
Husbonden, den unge sågställaren kom in.
Han blef stående vid dörren som förstenad, när han såg hustrun midt på dagen flänga omkring med en barnunge, som därtill var i nödårs- och tiggardräkt.
| 154 |
»Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?»
»Inte, gosse!» skrattade Kristina röd och upplifvad af dansen. »Men ser du, jag har storfrämmande från fjälle, så vi måtte ha roligt i lag med hvarandra.»
»Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där», fortfor hon.
Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små kryddgårdslanden.
Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd. Hustrun gjorde honom sällskap häruti, där hon frisk och lycklig satt invid honom och halfhögt språkade om barnen.
»Ja tänk på hva' såna snåstackare ha fått slita ondt», sade mannen. Han såg begrundande på barnens urväxta eller af stort folk aflagda, skänkta kläder.
»De går int att tala om de», ifrade hustrun, »utan bå' far och mor, och såna eländesår, som de fått vara med om. Så här få dom hålla på nu, och gå från dörr till dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut dom.»
»Jag lid' inte att höra på de en gång. Värst har de väl varit för den där lillkläppen. Så'na små ben som han har att stega fram på. Men duktig är han att ta upp ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå med tiden.»
Husbonden såg småskrattande af belåtenhet på huru Månke, som låg på fyra fötter i kryddgårdslandet ryckte opp molle och sarf från roflandet och kastade ut ogräset i en hög på gången.
»Få jag ta de här till Gullspira», frågade Månke. Han stod svettig, med lerstrukna »aftorkade» kinder ute på gräsgången framför högen med ännu friskt, grönt ogräs.
»Har du hört på slik liten en, du, Kristina?»
»Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli' nog ofta så där tilltagsna små 'en oppe i fjällen, där dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe och doppa till så mycket dom orkar, de ska då bli säkert.»
»Ge ogräset till geten du, gosse», sade husbonden till Månke. »Men tror du hon ät sån't där skräp», återtog han när Månke kom tillbaka med Gullspira, som fick »löfte» om gräshögen, och befriad från tråljen började nafsa i sig ur den.
»Gullspira tar tillgoa me hva' hon får», försäkrade Månke. »En så'n get ska' en aldrig ha sett», tillfogade
| 155 |
»Jaså hon är så märkvärdig?»
»Gullspira! Jaa nog är hon de! Hon har vett som tolf. Hon ät, antingen hon tycke om de eller int -- de värsta rat (skräp) om hon int får någe villre (bättre) bara för hon ska få mycke mjölk i jufvre, åt oss.»
Månke stod tyst och grundade öfver Gullspiras vidare förträffligheter. Han fortfor: »Om hon si att vi är trött och hungrig så kom hon till oss och säg, mää --, säg hon -- »ta tå inäj», mena hon, och när vi hadde småstinterna så kunde hon säga åt Anna-Lisa så där, mångande gånger på dan.»
»Och alltid hade hon mjölk att ge?»
»Förjämnan, de var en sak de --. Och så gno hon oss så här me nosen. Hehehe, säg hon då. Hon ska just som skratta då, så vi ska bli fänje (glad) och int gå å ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira», skrek Månke till midt i sin hänförda beskrifning. »Gå int på lande för då kom jag med tråljen.»
»Att du näns sätta på henne tocken pinoredskap», sade husbonden litet gäckande.
»En kan nog så tycka», muttrade Månke. Han spottade, och stirrade framför sig. »Men hon tar sej int illa åf de Gullspira. Hon vill int ha de nå' bättre hon, än vi.»
»Har ni trålj om nosen då?»
»Nää men. Ja hur va' de nu igen, Ante?»
Rådlös och förvirrad vände sig Månke till brodern, som i yttersta flit efter kaffedrickandet satt nedböjd i landet och rensade, nu så långt kommen intill gungbrädan, att han hörde på hvad de två, husbonden och Månke pratade om.
Han såg upp till husbonden, som gick fram till landet.
»De kom bara för mig när jag fann på te sätta trålj på Gullspira, för att hon int skulle gnaga och förstöra småträn och gräse vid gårdarna, att hon int skulle lida mer åf de hon än vi.»
»Det hörs på dig också som om du ginge med trålj om nosen?»
Sågställaren tittade just undersam på gossen, som rest sig upp ur landet och med allvarsam uppsyn stod fram- för honom.
| 156 |
»Int ha vi precis trålj, som syns utanpå», invände Ante förlägen och rodnande. »Men jag tänkte att de är int värre för Gullspira te gå mellan åkrar och rofland med trålj om nosen och ingenting få i sig än för -- för så'na, som gå ute och kom in där de fins mat, och kanske ingenting få.»
Den äldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i stället för den lite gäckande min hvarmed han först åhört gossens ord.
Ante var rädd att sågställaren vardt sint öfver det han sagt, och att det kunde höras som om han själf ville klaga, så han fortfor med så hurtig stämma han fömådde åstadkomma.
»Si int är de någe farligt te gå me så'n trålj för den, som är lite vuxen och har förstånd och kan tåla sig tills en får, för alltid får en någe ändå till sist.»
»Ja nåkt (uselt) vore det vid annars beställt i världen», anmärkte husbonden strängt.
»De' är bara för dom som är små», fortfor Ante, »för så'na som lill'Månke här, som de kan vara ledt. Och de tror jag förvisst, att de' är värre för han te si och få låta bli maten om han ock ingen trålj har än för Gullspira, som alltid själf kan nåppe (plocka) åt sej någe från dikesrenar och småbuskar.»
»Så'n trålj, som du där talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde sätta trålj på oss när vi ska förbi krogen och när tobaken slår oss så skarpt i näsan så vi tycker att vi int kan lefva utan den.»
»Ja men så'n trålj har du haft till hands ända från ungdomen, du», sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.
»Och därför fick jag dig -- hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var utsocknes.»
Mannen drog hjärteförnöjd den unga hustrun ner till sig på knäet.
»De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt som om jag ägde hela världen.»
»Och nu», fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en duktig börda, »nu känner jag mig just mäktig att ta den här lill'karlen för arf och ägo, för jag
| 157 |
»Gosse, hva' du gör mig fäjen (glad). Jag har gått i samma tankar.» Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm kyss.
»Tänk», fortfor han, »att det kom för mig, som jag fick si den gossen att han skulle kunna bli kär för mig, och att de' vore synd te låta'n ge sig ut på vandringsstråten igen.»
»Ja, jag tyckte om den där lill'karlen strax, jag å.»
»Å nog räcker maten till, och utrymme ha vi nog af.»
»Så mycket har jag sparat in genom tråljen jag haft på näsan och halsen när jag gått förbi krogen och andra usla ställen, att jag ser mig god för att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor.»
Den unge sågställaren reste sig upp. Stolt och grann såg han ut, viljestark, smidig och kraftfull -- så nog syntes det att tråljen varit god för honom att ha.
»Bästa banken att sätta in besparingar i är nog att ta sig an'
sådana där småkarlar med godt gry i sig, och jag är då viss på att
patron oppe i herrgården inte tänker annat om de han häller.»
