Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 158 |
Månke pratade med Gullspira och nåppade gräs till henne, när han helt oväntadt blef framkallad till det unga paret, som satt där på gungbrädan.
När han tillfrågades om hade lust att stanna kvar här i gården, och det för alltid, svarade han först säfligt, att han för sin del inte hade något häremot. Inte kände han sig precis glad öfver förslaget heller, bara just som undersam och lite uppnervänd på invärtes.
Så han sköt upp axlarna, satte händerna i »fickorna» stirrade ut framför sig och stod där och teg.
Det var nog lite snopet för ungfolket, som ville ta »tråljen» af honom och väl trodde att han skulle bå' skrika och skratta i fröjd öfver att vara fri den.
Och så stod han och bara teg och såg betänksam ut.
»Men gosse, vill du int bli stannande», frågade Kristina förundrad och rent af missnöjd.
Ängslig och förlägen vände sig Månke mot smålanden, där syskonen åter rensade ogräs. Och med ens visste han huru han ville ha det.
Tjenligt (rätt) åt Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom skulle få nypa och mässingkamma och såptvätta lagom härefter!
Så Månke han vände sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt leende och sade att han för sin del tyckte att de skulle bli storbra att få bli stannande i den här gården.
Gullspira höll han med sig för att hon icke, lössläppt, skulle skada ungträd och kryddgårdsland.
Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett undrande, förskrämdt uttryck i ögonen.
| 159 |
»De fall' mej för», stammade Månke, som blef blodröd och började skälfva på rösten.
»Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå.»
»Men gosse», sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen. Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna trött och slut. En snygg bädd får du med lakan och örngottskudde och fäll, och så får du riktiga kläder, som jag ska' väfva och som bli sydda åt dig.»
Månke lyssnade belåten till beskrifningen. Han förstod mer än väl hvad sådana förmåner, som där nämndes upp för honom, hade att betyda.
Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador, eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder dem och på så sätt lättare få dem på.
Nej, behändigt var det inte. De var värre, mycket värre än att bli tuktonypt af Ante och såpvattenskammad af Maglena.
Månke stod åter stirrande och betänkte sig.
Gullspira tätt där bredvid honom, idisslade med fridsamt, belåtet slutna ögon.
Hon öppnade dem knappast när hon mildt stötte till Månke med nosen. Hon ville bli kliad mellan hornen!
Men Månke tog det för att hon sade »tokbruse (gumse) tänk du att vi ska skiljas åt. När jag har trålj, så kan väl du lida te ha'n å. De är bättre för oss bägge de än te skiljs åt.»
»Gullspira här hörs int kunna undvara mej», sade Månke bekymrad. Han glodde med runda ögon ner i backen och skrapade i sanden med näfverskon så att den bara vristen ofvanför syntes blåröd.
»Geten», upprepade sågställaren förbluffad. »Inte må du tro hon frågar efter hvem hon är hos, hon går nog lika gärna med syskonen dina utan dig, som när du är med.»
»Om da'n kanske», medgaf Månke. »Men om natta när de är mörkt, på vintern när de är kallt, och nu å' för den delen, är hon van de jag ligg me hufve på na,
| 160 |
»Hon tänk int på dej, och minns dej int när hon gått ut från gården här. Du får följa mej till sågen, du, och si på skeppen från Portugal och Holland. Och så ska du få dej en fin täljknif.»
»En täljknif», upprepade Månke. Hans ögon blefvo än rundare och större och han lossade det smekande greppet om getens nacke.
»Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då ungmor ska till att koka god mat åt oss.»
»En lill'yxa!»
Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet.
»Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du ska få räfsa och hålla fint här på gården med den.»
Den unge mannen höjde buden. Det roade honom att se om en fattig pojkes kärlek till ett sån't uselt kräk som en get skulle vara så stark att han för den förmådde afstå från sådana förmåner, som nu bjödos honom.
»En grönmålad lill'räffsa å», snyftade Månke, ty striden inom honom var så svår att han gret och tårar droppade utför hans lilla röda trubbnäsa. Knappt att han rådde med rösten när han skulle till att tala.
»Och med den får du gå här i kryddgården och räfsa, när du har sofvit i sängen, och är mätt, och är klädd i blårandiga, nya kläder och har mössan på, som är ny med riktig skärm. Och täljknifven den bär du i slidan som fullgod karl.»
Månke stötte med ens och våldsamt Gullspira ifrån sig. Han nästan sparkade till henne.
»Vill du gå, getrat! Hva' ska du stå här och glo på mej för, och stingas (stånga), och seckle (drägla) me' snyta (nosen). Gå å he (häf) dej undan, hör du.»
Månke stampade foten, storsint så det fräste om honom. Röd var han, och tårarna runno fortfarande.
Ante och Maglena, som åter börjat längst bort i landet undrade hvad som stod på. Men de hade fått kaffe och ville nu rensa sängarna ut, så de kunde int gå fram då ingen kallade på dem.
| 161 |
Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna prata. Men så tänkte han att så riktigt folk som de här inte skulle räkna så noga med hvad en så'n liten en gormade om.
»Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han våndas», sade Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.
»Godt och trofast slag är de i den där lille», fortfor hon, »och nu skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat) för mej att släppa'n.»
Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig.
»Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att vi int ha getter här neråt», började han, långsamt och ovisst.
»Visst är de tokigt. Så'n nytta som man har af de kräken. Först och främst ost och messmör till sofvel. Sån'a varma vantar och vattenfria sockor, som man får när man blanda getraggen med ull och spinn till garn få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få till fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de bli af getskinn. Utom de är köttet af bå get och killing godt te äta. Så de är tokigt riktigt, te inte ha getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så man måtte tycka om dom. En god get ger också mest så mycke mjölk som en kvigko eller en gammko och de går int fjärdedelen så mycket foder åt till en get.»
»Nu måtro att du fick språklådan igång», skrattade mannen.
»Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss på att geten där ser att gossen är sorgmodig och att han inte mente någe ondt med de att han bå skrek och sparka åt na'. För si så govänner dom är nu igen.»
Månke hade rådlös, sint, ängslig och »ånger» gett sig efter Gullspira, som bortstött sprungit en bit, men sen stannade förundrad och stirrade på Månke medan hon utstötte ett klagande och liksom förnärmadt bräkande.
Det var inte några vackra saker Gullspira sade till Månke. Det förstod han alltför väl. Månke hörde nog hvad hon bräkte om. Gullspira sade, att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan att veta hvarför.
Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där. Men Månke han hörde det, och det var därför han
| 162 |
»Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi
govänner nu då igen, lillpärla? Du gett (måste) förstå de jag ska
följa dej förjämnan, granndocka. Jag får väl förr hålla på och gå
kring vägarna då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är
govänner.»
