Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 163 |
Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto på gungbrädan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.
Först blef det då afgjordt, att Månke skulle få stanna hos det unga paret som deras eget barn.
Se'n blef det fråga om geten.
Sågställaren undrade om Ante ville sälja geten till dem. Patron hade lofvat honom att få hålla två får vid gården och han trodde nog att han lika gärna fick ha en get i stället. Han skulle gärda opp en inhägnad med litet hus åt henne så hon inte behöfde göra någon opåräknad skada.
Ante betänkte sig! Maglena iakttog det där hon satt både haj (häpen) och sint. Var Ante en så'n mes att han inte med en gång kunde säga ifrån att dom inte kunde undvara Gullspira!
Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gång nöp Maglena honom allt värre och värre. Han satt ju där som en hare utan att, i en så'n här gård, ha så mycket makt i sig som att säga ifrån med ens. Si så där ja. Midtför näsan på Maglena så tar han an det pris af tolf kronor, som bjudes för »geten».
»Geten!» Just som om Gullspira vore en get, en get att sälja bort, som hvad getaskrälle som helst.
Och till på köpet sitter Ante där helt lugn och säger, att han redan länge varit betänkt på att skaffa Gullspira något godt och bra ställe att stanna på.
»Kantänka de!» Maglena hon vardt så sint att det tog till att liksom bubbla inom henne. Hon fick mest håg till att damma till Ante, för han syntes alls inte akta på hennes nyp, änskönt hon skärpte i med naglarna.
| 164 |
»Men är du tokig gosse», skrek hon till sist, när Ante steg opp och gaf handslag på köpet. »Pengarna skulle få stå inne hos sågställaren tills Ante kräfde ut dem.»
»Är du rent från vettet, stinta», hväste han hotande tillbaka.
»Nu kan du likaväl ta å sälja bort mej å», tjöt Maglena kväfdt och så pass dämpadt som hon förmådde.
»Maglena tig, och ta var på sinne ditt», hviskade Ante allvarsamt och förebrående. »Du ska tänka på hva du säg.»
»Som om jag int gör de», jämrade sig Maglena, där hon småsprang efter Ante, som för att de skulle komma utom hörhåll för folk, med skyndsamma steg gick bakom huset och fram öfver grässvalen där.
»Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa släppte' na! Jag har mjölkat' na, och mej har hon bräkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na af mej, och sälj bort' na, just som Josefs bröder gjorde me Josef.»
Ante gick alldeles tyst och väntade på att Maglena skulle tappa andan och ge sig. När hon verkligen slappnade af, kanske för att hämta kraft till nya invändningar, grep äfven han sig an.
»Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med trålj om nosen.»
»Int ha hon en för jämnan häller», småsnyftade Mag- lena. »Hon gå fri inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna.»
»Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Vi gå fram genom storsocknar där det bara fins åkrar och läggder (ängar), som stå i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara i går?»
»Joo», stönade Maglena stukad.
»Du sa att hon höll på te magra af», tillfogade Ante obevekligt.
»Jaa», kved Maglena knappast hörbart.
»Skulle du tycka de vore någe behändigt te gå mellan en rad med smörklimpar och färskostar på ena sidan om vägen, och en vägg af tjockbröd och hvetbrödbullar och ljusungsbröd på den andra sidan. Och så skulle du gå med trålj om snyta och int kunna äta. Skulle
| 165 |
»Nää», hviskade Maglena fullkomligt förkrossad.
»Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs (fähus) me halm på golfve te bo i, gräs och löf och tallris får hon te äta eller kan hon få gå tjudrad här på grästufverna hela sommaren, så mycket grönt som här vaxer.»
»Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag, och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti», mumlade Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira var af ett bättre slag än hennes egen.
»Sir du de Maglena, lillstinta», sade Ante nu med den lenaste mildaste röst han kunde frambringa. Han ville i själ och hjärta bara vara god emot den, han förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla systern.
»Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke här nu också tar sig an' Månke.»
»Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas.»
»Ja, och han, lill'stackars drängen, henne å. Månke han ska nog bli sorgmodig och längtandes efter oss mångande gånger, han», tillfogade Ante med tungsam tankfull uppsyn. »Men storbra får han hos så riktigt folk.»
»De va' nog mor, som ledde oss hit å, må du tro, Ante.»
»Gosse», tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull stämma. »Är du sint på mej för jag nöp dej så farligt. Jag är rädd att du lid ondt af de?»
»Inte!» sade Ante öfverlägset.
Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg och nu måste gå ifrån Gullspira.
Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med. Ända sedan den där flykten från Elakgården, där Gullspira blef så illa misshandlad, hade han innerst känt oro för att någon ny farlighet skulle hända henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu, i årets grannaste blomningstid måste sätta trålj om nosen på henne. Så Ante han kände lättnad att få lämna henne på så bra ställe.
| 166 |
Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med supande och slagsmål, kände Kristina väl till.
Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de, grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring. Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.
Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem. Och Grels han hade haft finndrängen med, och gråhyndan, som var folkilsken och lärd att spåra opp hvad man visade henne på. De andra otäcka, leda barnen voro med också, och andra drängen.
Grels, han hade skrikit och regerat och ränt utför stup och uppblötta, hala nipor före de andra. Hur han flöjde, han, så fick han syn på de stackare de jagade efter, de hade då varit ända nere på isen. Och med de så miste han riktigt vettet, Grels, så han såg sig inte för, utan for framstupa, och hufvudstupa utför en stenknall just nära intill ån, och där låg han med afbrutna ben!
Gammfarfarn blef död på densamma dagen. Och farmora hon låg i nedersängen och spådde om allt ondt och orättfärdigt, som skedde och skulle ske.
De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt.
Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de varit farligheter så nära som där.
De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå
visade sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit
de »förföljda nödårsvandrarna.»
