Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 167 |
Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.
Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först kom inom dörren och fick stå både länge väl innan någon brydde sig om att knappast hälsa eller ta sig an en.
Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått byta ut för mat, eller hade de fått en slant för dem. Men man hann icke mycket med när man som de, gick från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande arbetsplats.
Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa, kammat hennes skägg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira -- tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira ändå.
Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.
Månke skulle ha tänkt att hon skrattade »he, he, he» för att lifva upp dem.
Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti händerna.
| 168 |
Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst fruktade hon ju för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra kreatur.
Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med Gullspira följde en bit utåt landsvägen.
Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor sagt att de skulle minnas.
Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på »ske din vilje» i Fader Vår.
Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick den flytande, åtminstone för denna gången.
»För sir du Månke», försäkrade Ante allvarligt, »mor hon sa' att den bön ska alla, bå små och stora läsa och kunna utantill riktigt för te kunna flyga opp till himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit hvar dag, förstår du gosse. -- Å så sa mor, att en gång ska alla i hela världen flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å han som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när hon dödde.»
»Du behöf inte ängslas», sade Månke buttert. »Jag staka mig int en enda gång nu sist, och jag är nog lika när te komma ihåg hvad mor sa jag, som du. Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och Gullspira där.
Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra lilla gården.
Han hade ingen vidare lust heller att låta Ante och Maglena se tårarna, som till hans stora harm och förundran kommo störtande ur hans ögon.
Då han visste med sig att han inte sörjde öfver att komma ifrån syskonens husbondvälde, så tyckte han att inga tårar behöfde komma heller.
Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta syskonen i hand eller att säga ett afskedets ord.
Maglena stod handfallen. Det var henne som en led dröm att de, både Gullspira och Månke, nu helt skulle vara borta ifrån henne.
| 169 |
Det fick inte ske. -- Inte nu på rappe!
En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och något minne måste Månke ha af henne själf, så att han aldrig glömde syster sin och hennes förmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten från Antes axlar. Med uppöfvad vana dök hon med handen ända ner till botten i den.
»Mässingskammen»! Månke måste få själfva mässingskammen af henne, att hålla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle hålla sig fin med invärtes.
»Månke», ropade Maglena, »Gosse, du mått vänta.»
Månke saktade stegen utan att vända sig om.
Han ryckte till af ovilja när Maglena, som sprungit efter honom, tvärstannade och sträckte kammen förbi örat på honom och förbi näsan, som den nästan skrapade.
Den hatade mässingskammen glimmade till i solen midt för hans ögon.
Månke vardt sint och det så det förslog, ty Maglena rent hoppade tillbaka då han vände ett tårsköljdt ansikte, med formligen eldgnistrande ögon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och dängde den i backen.
»Jag menar de du tänk ta lifve af mej me de där kammrate (skräp). Jag ha gett mej ut till främmande folk för te slippe den där klöskatta och så kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen själf du, och kamma krusedullerna dina du, så håre ditt en gång ligg slätt som på folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi.»
Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas med af Maglena.
Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på kammen, stod kvar som förstelnad.
Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo mindre och mindre. De försvunno bakom en brädstapel utan att någon af dem vände sig om, hvilken handling ju för geten skulle falla sig tämligen svår med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke.
Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung i sinnet om hon sett huru Månke stannade bakom brädstapeln och kikade mellan bräderna efter syskonen så
| 170 |
»Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få heta bå Ante å Maglena. Jag ska kalla dej för Ante om kvällen, när jag int tycks orka läsa Fader Vår -- å Maglena om måran när jag int ids kamma mej. Jag vardt så farligt sint, jag vet int hvarför, och grina gör jag nu, jag vet int hvarför de heller, då jag är sint på Maglena, å tåranna rinn på mej antingen jag vill eller int. Si där går dom nu nedför backen. Nu sir jag bara rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan på Ante. Nu finns dom int till mer.»
»Kom nu »lill'Ante», »grann Maglena», vi ha annat göra än stå här och si efter de som int finns till.»
Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan
efter bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände
sig sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en
liten korg, som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira.
