Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 171 |
Det var midt i högsommaren. Ängarna stodo som brudar i skrud af blommande klöfver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea.
Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna. Inne på skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslånga myrarna stodo fulla af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfärgad ännu höll sig i skydd af det fyrklufna, blågröna, hårda blomfodret.
Nere vid gårdarna gingo slipstenarna för liar, som hvässades. Utanför stuguväggarna stodo räfsor i granna färger. Ty höbärgningen stod för dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och arbetsglädje.
Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid fäbodarna.
Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt. -- Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under en eller annan natt.
De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland, lyste nästan hela natten.
Ante hade lärt sig att göra långlur af granspjälkar och björknäfver och han hann knappast vakna och sätta sig opp i mossan, som glittrade af dagg, förrän han var i färd med att blåsa, stornöjd när han kunde få fram några toner i följd.
Outtröttligt fortsatte han med sitt blåsande, när han inte hjälpte Maglena att repa fina rötter och sega refvor, af hvilka de skulle sätta ihop korgar att sälja när de åter måste ut på bygden.
| 172 |
En afton, det var just innemot slåttandstiden, voro Ante och Maglena midt inne i villande skogen. Det var lördagskväll och de hade kommit till en så fin plats, just råkat på en skogsglänta ljufligt skuggad af hängbjörk och andra löfträd.
En liten å, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och kastade sig opp i silfverblänk, flöt sakta porlande fram i närheten. Midt i gläntan fanns en väldig sten. Stenen var platt ofvanpå, och ehuru den var så hög och brant, att den knappt var tillgänglig, hade Ante med otrolig möda kraflat sig opp dit emedan han ansåg den vara en passande predikstol för den, som ville hålla gudstjänst i skogskyrkan på lördagsafton.
Maglena, som var nedanför hade redan ringt helgsmål:
»Bing, bång, bing, bång», och samtidigt dunkat emot stenen med en annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrån sig.
Ante stod där uppe på klippknallen, allvarlig, med hufvudet böjdt och händerna knäppta. Maglena satt på en mosstufva lika allvarlig hon, äfven med knäppta händer.
Prästen Ante läste med ett högtidligt tonfall en psalm ur en gammal sångbok, som mor haft:
»Det ringer till hvila och veckan går ut,
sabbaten sig nalkar och mödan tar slut.
Tack evige Fader för hälsa och frid,
och nådenes gåfva i nödenes tid.Du varit mitt stöd i mitt arbetes svett.
Min börda du lättat, mitt bord du beredt.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig din skyddande hand.»
Ante hade höjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som sköt strålar rätt
ned mellan trädstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta,
kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma ögonen och
mörkskiftande håret.
