Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 173 |
Ante började just med »Ja nu skola vi predika om», när han afbröts och tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig.
I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som kom trädens stammar att skälfva.
Något hvitt glänste fram. I dödsjagadt lopp kom en ung kviga brytande sig ut ur skogen, emot gläntan.
En slagbjörn var henne i spåren, en brun, lurfvig best, med de små ögonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpälsen.
I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep blixtsnabbt efter långluren, satte den för munnen och blåste till allt hvad hans lungor förmådde, midt i öronen på björnen, som löpte tätt förbi stenen efter kvigan, som han just ämnade rama.
Björnen vacklade tillbaka inför så otäck, oväntad olåt midt i hans för alla oljud så ömtåliga öron. Det var rent som om han fått ett slag i hufvudet, ty de ljud Ante förmådde aftvinga långluren voro förskräckliga, och hittills hade han icke förmått att få ur den annat än dessa hemskt skrällande, ohyggliga missljud.
Björnen reste sig på två ben och tog åt örat med ena framlabben.
Han fick se pojkbytingen på stenen och vände sin uppmärksamhet emot honom, medan kvigan bölande, med svansen i vädret dref ut i skogen.
Om Antes tillvaro där uppe på stenen med björnen, som rasande ramade med labben opp efter honom, var
| 174 |
Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty Ante tjöt åt henne emellan det han skrålade i luren emot björnen, att hon skulle tiga, så att besten inte hörde att hon fanns.
»Tiga!» Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som liten och ensam var några steg ifrån en hungrig, vredgadt brummande björn, för hvilken man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kände dödlig förskräckelse för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder, hvilken var det enda man ägde i hela vida världen.
Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och låta bli att skrika, fastän hon darrade som en liten asp när nordanstormen rister den.
»Klara dej opp på östsidan», tjöt Ante ilsket, för att med samma röst skrämma björnen, när han inte orkade blåsa. Maglena sprang i några flygande steg mot stenen, broderns ord nådde henne befallande som hade de följts af piskrapp.
Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och »fingerkrok» i stenskrefvorna -- bröt sig, bräckte naglar, var blåröd i ansiktet af förskräckelse och ansträngning -- i hvar minut färdig att förlora taget med fingrar och tår och störta baklänges utför. Ante hörde hennes flåsande mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka, böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta stupbranten.
Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I jämförelse med huru hon haft det där nere, på tu man hand med björnen, kände hon sig här uppe, med Ante invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i strupen.
Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom skrik och olåt och ett morskt uppträdande. Och väl visste Maglena att han var rädd för blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig, nästan skrämd glans i ögonen.
Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena. När han så där satte hufvudet på sned och
| 175 |
»Tig aldrig så lite Ante», skrek Maglena retligt, oljudet blef för vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns oförfärade röst.
»Gamling, Björntasse», sade Maglena med ögonen stadigt fästade på björnen nu, liksom hon brukade när hon ville få andra onda djur goda. »Nasskusgubbe»! -- Hennes röst ljöd innerligt smekande. »Du få int vara sint på oss. Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån'ting te värje oss me mot dej.»
Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon blefvo mindre onda. Den klingande, smekande rösten och människobarnets fasta, goda, viljestarka blick gjorde honom osäker och tvekande, om han skulle fortsätta med försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa undan, eller om han skulle ge sig och lämna små människostackare i fred.
Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga fäste på jorden med alla fyra då han åter, topp rasande reste sig på de två, nu med ens åter förbittrad och viss om huru han ämnade gå till väga i valet.
Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt i öronen. Han vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke på att den som frambringade slikt afgrundsskrän skulle få behålla lifvet.
»Ante då, hvad du förstör för oss», jämrade sig Maglena, gråtfärdig. »Nu är han lika sint, ja mycke värre, för de spräng i örona på'n och han vet sig int till. Kan du int tiga!»
»Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara här oppe i ett enda tag och göra slut med oss på en gång.»
Ante grep åter till luren.
»Jag säg ändå, jag, att du ska tiga», hviskade Maglena med underligt glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren från brodern.
Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen. Det ljusa, i solen guldskimrande håret, lyste om henne, ögonen strålade af godhet och medlidande, och ångest.
»Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan gå härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på,
| 176 |
Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre fötter, satt med höger framtass hviftande i luften, som för att svalka sina upprörda känslor eller hämta krafter till nytt anfall.
Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt att liksom lugna odjuret. Han kom underfund med att björnen ilsknade till när han bara fick honom själf i sikte, och att det var Maglenas röst och ord, som gjorde besten spak.
Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för det farliga vilddjuret.
»Sjung för'n, Maglena», hviskade han. Ante insåg att om Maglenas blotta tal gjorde sådant intryck på björnen, skulle hennes sång ha ändå kraftigare verkan. »Sjung», upprepade han, »så vi slipp härifrån innan natten.»
Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla björnens onda, uppretade sinne, så det föll sig inte underligare för henne att taga till sången än orden, då de, huru smekande och bedjande hon än uttalade dem, ej förslogo.
»Du är min ros och min lilja»,
sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar kommo i Antes ögon när han hörde henne.
»Ingen skall oss kunna skilja»,
sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga ställning på fyra fötter, och med hufvudet på sned utan egentlig ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.
»Förrän döden han hafver vunnit sin vilja»,
slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.
Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från hennes hufvud, från hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen.
»Björntasse, Myrtus, Storfar» ruskade på sig. Han kände sig besviken, nedslagen och besvärad. Efter en stunds begrundande sänkte han hufvudet, som skamsen, och luffade iväg inåt skogen utan att följa den bortflydda kvigans spår.
»Sir du han går, stackarn, han skäms för han är vilddjur å vi är folk», sade Maglena. Hon såg med en rent af ofattligt medlidsam blick efter björnen, som när
| 177 |
Ante blef i en hast helt upprymd. »Ja nu bli de int annat för oss än te ge oss från stenen här och in i blåbärsskogen, för jag är farligt hungrig.»
»Nog får blåbärena vara för mej. Här stanna jag då natten öfver, jag är så trött som om jag hade gått på en dag från Frostmofjälle och hit», svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skälfvande knäveck sjönk ned på stenens mossbädd.
»Så går jag ner i skogen ensam, och noppa bär till dej å, för de är du värd å mer till.»
Ante beredde sig att äntra ner. Han stod redan på stupet med knän och tår färdiga för nedhasande, när han hörde en grann, drillande kåkning inte längre bort än som en fjärdingsväg vid pass.
Han flög upp igen på stenen med en hast som om han fått vingar.
»Maglena, stinta! De är folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, då vi int orka kåka igen.»
»Ta långlurn, gosse», ropade Maglena ifrigt, äfven hon hade sprungit opp, all trötthet var som om den aldrig funnits.
»Hör, de är en fäbostinta, som kåkar å de en, som är fri till att kåka ändå, så grant som det låt.»
Ante tog långluren och blåste det mesta han orkade, »tru, pirituut, pruth-tu-hut.»
»Dom kåka och ropa efter kvigan.»
»Svara Ante så vi få säga att lillkon är åt de här hålle.»
»Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa.»
»Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner sig i myran, bara för att du skäms. Hade du int haft långlurn när gammeln skulle sta och rama kvigan så vore hon själ (död) nu. Blås på rappe hör du.»
Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om hufvudet med bägge händer.
Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare.
