Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 178 |
Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började skrika, ropa och försöka med kåkande själfva, så upplifvade blefvo de af de granna ljuden, som gåfvo eko i skogen i klingande, rullande toner.
Men när folkröster hördes ända invid dem blef Maglena åter så svårt blyg. Hon kröp ner på stenen bakom Ante. Inne i småskogen skymtade hon ett rödrutigt hufvudkläde och en blå bomullskjol. Snart hörde hon en god, deltagande stämma ropa: »Men barn, hur har ni kommit opp dit?»
»Och huru i all världen ska ni kunna komma ner», tillade en annan stämma. Det var en barnröst.
Maglena reste sig på stenen.
»Å, kom ner hör du», ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen, med bedjande röst. Hon var herrskapsklädd i hemväfd blårutig hamptygsklänning, förkläde af hvit rödprickig kattun och, hvad som väckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om kullen.
Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och uppfästade med mörkblå rosetter vid öronen. Så det var grufsamt ohyggligt att komma ned till så riktigt herrskap.
Men Ante dref på. Han hasade före och fick henne ändtligen med ned.
Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och trygg, som om hon från ett skeppsvrak kommit på torra landet.
Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut.
Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör.
| 179 |
Sara talade om för barnen att hon var fäbostinta i prästbodarna, att Elsa var prästens äldsta dotter, som med henne måst ge sig iväg till skogs för att leta efter lilla Gullstjärna, som inte kommit hem kvällen förut med de andra kräken. De voro rädda att björn rifvit henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af att smaka blod.
»Det var min ko», sade Elsa. »Jag har fått mjölka henne alla dagar medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt.»
»Inte har björntasse rifvit' na än int, fast han vari efter' na», sade Ante tvärsäkert. »Han bara skrämde' na. Åt de där hållet sprang hon. Där är en myra så hon har väl förr lagt ner sig i den. Men om så är så hinn vi nog få opp' na för då ha hon nyss komm dit.»
En långlurlåt ljöd i granna drillar borta från det antydda myrhållet.
»Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna», ropade Sara, röd om kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen.
Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen hade möda att följa henne.
En ko hördes råma vildt och skälfvande.
När barnen hunno fram emot myran sågo de Gullstjärna stå där drypande våt, gyttjegrå om sin annars rödhvita hud.
Kalle, prästgårdsdrängen och Sara, som kommit lite före dem just lagom för att få opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsörjan, stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de voro gifta nu.
Kalle hade kommit till fäbodarna just nu. Han skulle klöfja hem med smör och ost om tisdag, då korna skulle hem i huvela (höbergningstid), men inte behöfde han väl
| 180 |
Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den gungande myrens många lömska undervattendrag.
Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe, ändtligen hunno opp till fäbodvallen.
Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller längre inifrån skogarne. Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin töckenslöja.
Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk.
Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af Sara.
Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl mest vittror de sågo där uppe vid störes.
Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde med armarna i långsam takt och sjöngo:
»Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt.»
Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där sjöngo för att skrämma troll och varg från fäbodar och kreatur, och att de hade hittat på olika låtar för hyar kväll, samt att de måste vara allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjöngo.
De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i dem af undran och nyfikenhet när de sågo de bägge vandringsbarnen borta vid ledet.
»Fö-öljas åt», slutade de låten, som Angela hittat på denna gång och som var vacker och lättsjungen.
| 181 |
Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner från stenen och gnodde bort till ledet.
Om inte björnen gått där ute på skogen så är det fråga om huruvida Maglena, ja äfven Ante, inte rymt dit direkt igen vid så farlig syn.
»Nu äro vi vilda svanor», skrek det underliga vitterföljet, »och nu ska vi göra er till svanor också. Snart går solen opp och då flyga vi bort till Egypten», halfsjöng en. Hon hade röda kinder, ögon, som lyste som gnistor, och hår så långt och tjockt som en hästman.
»Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat», drillade en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen.
»Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i hafvet», gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora ögon.
»Plums pladask, i haf och slask», storskrek en till liten en. Hon stod vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och färgade hennes fötter och ben gråa.
»Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen svan», fortsatte hon.
»Jag kan ju ingenting», svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg ut som den grannaste docka.
»Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här.»
»Nej svanor sjunga inte sådant», medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen och goda ögonen.
»Kullen tova»,
sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.
»Tolf män i skoga.
Tolf män äro de.
Tolf svärd bära de.
Mig vilja de bortlocka.
Kullen to o-va.»
»Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och så bli ni också vilda svanor», ropade Viva, som kom skuttande fram från lergölen.
| 182 |
De togo alla i ring om de af ängslan och undran mest förstelnade fjällbarnen. De dansade i takt och slängde våldsamt med de sammanslutna armarna och händerna:
»Ptro, vall. Ptro, vall.
På skallebofall.
Där är getter, där är fä.
Där är små flickor och gossar, att leka me.»
Inte tycktes då Ante och Maglena i denna stund likna »små flickor och gossar», som man kunde »leka» med.
De stodo blossande röda med nedslagna ögon och kände sannerligen mera lust att gråta än att ge sig i dans.
Elsa kom springande och räddade dem.
»Mat och kaffe fanns i ordning i störes!»
Hon drog Ante med sig. Ingegärd och Sylvia togo Maglena mellan sig och sprungo i väg öfver vallen, uppåt störes.
Sara stod inne i den svala, halfmörka mjölkkammaren och hällde upp mjölk i trågen. Hon hade dörren öppen ut till det stora rummet. En stor spis fanns i hörnet vid dörren, där brann elden hög, fast det var varma, ljusa sommarnatten.
Men potatisen hade kokat öfver den och kaffet, för koletarna.
Sara, hon var så nöjd att slippa sätta sig och mjölka korna nu midt i natten.
Hon hade blifvit rent förundrad att finna alla korna mjölkade, utom Rosenpånosen. Den kon »slog» och ville inte »ge ner mjölken» när bara barnungar kommo dinglande med mjölkstäfva och pall och satte sådant ifråga.
Ingegärd förklarade att de inte hade kunnat tåla att höra huru
korna läto om sig, med mjölken som spände i jufren på dem. Därför hade
de mjölkat.
