Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 183 |
Alla barnen hade omsider kommit i säng och i sömn. Men nu var det riktigt vedervärdigt snopet för sex af dem att vakna i halmbäddarna i »öfver» och »nedersängar» långt fram på söndagseftermiddagen och finna störes tomt på folk.
Mycket värre ändå, finna fähuset med alla kor, som de föresatt sig att mjölka, tomt det med. Korna, som de »delat ut» på hvar och en att mjölka, den mest lättmjölkade, Dansros, till Viva, voro all världens väg, ute på bete i skogen. Getterna likaså.
Pelle otäckingen, hade inte gjort som han lofvat, när han på natten, långt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter Gullstjärna han med.
Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De skulle ha' fått ro i lillekan öfver ån, till bruksbodarna, där dom hade en stor svart tjur ifrån främmande land. En tjur, som hade mässingsring i näsan och kedja i pannan, och som vardt så storsint när han såg barn att han vrålade, så det rök ur mulen på'n och han fick gå i särskild inhägnad om da- garna.
Och Pelle hade lofvat att de skulle få fiska foreller i en liten fjällbäck. Och han skulle lära Ante blåsa bockhorn, som är lättare att blåsa i än långlur. En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var, genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om man så var femton man stark.
Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en rund ring, midt i grönmossan, efter
| 184 |
Och alla bär, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara på ett enda ställe.
Så mycket knot och missnöje. Så jämmerligt sura miner som syntes oppe i störe denna dag, skulle inte lätt kunnat upptäckas en så strålande solskensafton.
»Där glor solen in genom fönstret, och gör sig till, som om den vore så glad och förnäm», fnyste Ingegärd och slet i hårtestarna, som hon flätade.
»Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara för vi ha' den», puttrade Gertrud och knöt en förarglig hårdknut på underkjolsbandet med ilskna, häftiga rörelser.
»Och inte en eldgnista i spiseln», muttrade Elsa. Hon var klädd och färdig, och stod så godt som midt opp uti den väldiga spiseln med ett fång stickor, som hon lade på den ganska försvarligt glimmande glöden.
Elden flammade genast opp, och nu förklarade Elsa att hon »brände upp sig» fastän där nyss icke funnits »en gnista eld.»
Det var väl söndag och man skulle väl åtminstone den dagen få kaffe till skorpor, som man haft med hemifrån.
»Kom inte stickande med blåmjölk, det säger jag dej», sade Angela med formlig grälton till Elsa, som med en tom träskål gick åt mjölkkammaren till. Angelas långa silkeslockar hade trasslas sig då hon glömt att vrida fast dem om papiljotter på kvällen. Hon var så retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man känner om ett strykjärn fräser hett.
»Du är dum! Tarflig är du också», upplyste Angela Viva, som barbent satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i huset och
| 185 |
Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var »tråkigt» och hon längtade efter sin mamma. »Hu-hu-hu», snyftade hon. »Hvad skulle jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma.»
Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon jämförde föräldrarnas storstadsvåning på tio praktrum, som inneslöto taflor, mattor, kristaller och silfver tillika med svällande bäddar, finaste linne och sidentäcken, med rummet hon nu vistades uti.
Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna. Bänkar och pallar voro visserligen blanka, men af nötning, samt grofva och omålade. Golfvet var väl knappast hyfladt, med stora springor, dörren klumpig med stor järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken hon nyss vaknat »på galen ända», var fylld af prasslande halm, täckt med ett groft lärftslakan. I stället för »sidentäcke» hade hon en fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast hon var så het af värmen att hon velat kasta den all världens väg.
»Ja, hvem bad dig komma med», bjäbbade Viva. »Du kunde ha' stannat därhemma utan oss, --finnos--grinsibba där! Du har i alla fall fått halfva lakrisstången, som vi hade med till kalas, och största bröstsockersbiten, när Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi fingo hvar sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och som om man vill ha själf --.»
»Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva», gnällde Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna knän satt kvar i sängen och, med det hvitblonda håret stretande ut mellan fingrarna, som hon höll om hufvudet, företedde en bild af djupaste elände.
»Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna ni på! Jag, som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits, med fönster af bröstsocker och tak utaf knäck, och med vägar omkring utaf bara hafregryn. Pappa har förfärligt mycket pengar, det säger Lina där hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sån't hus och du skall inte få så mycket som slicka lakritströskelen en gång.»
»Det har du så rätt i, min lilla kulting», smilade Viva och kysste på fingret åt Sylvia.
| 186 |
Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där hon gick fram och tillbaka med händerna i »byxfickorna».
De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans rörelser och uttryck.
Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng, släpande med halfslutna ögon:
»På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
om sommarens fägring en gång,
och rosornas kalkar och blommornas blad
sig bugade djupt vid hans sång.»
»Tyst då, Viva», hväste Ingegärd, »du väcker upp småstackarna här inne i mjölkboden.»
»Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de», jollrade Viva och vindade så mycket hon förmådde emot systern.
»Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi. Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det är kväll.»
»Han såg endast henne»,
fortsatte Viva.
»Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn»,
gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon tvärtystnade, häpen och ytterst illa till mods.
Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och Maglena. Färdigklädda voro de, kammade, blanktvättade, glada och blida så att det lyste som sol om dem.
Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea och skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af björknäfver, sex stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på ena armen.
De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton.
»Är ni oppe?» frågade Viva skarpt, fast hon såg dem fullfärdiga framför sig. »Jag trodde att ni sof. Hvarför i all världen ha' ni stigit opp?» fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stämma.
»För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me kräken i morse.»
»Fy en sån' otäcking, som inte väckte oss», sade Gertmd med nästan gråt i rösten.
| 187 |
»Han gjorde nog hva' han kunde», sade Ante. »Han bå' ropa och skrek in genom dörren här, och tuta i långlur precis tätt bredvid sängväggen. Sara kåka och Kalle blåste i bockhorn. Korna lät nog om sig bra, då dom flöjde (rusade) i väg å, så vi trodde att ni vardt vaken åf de». Ante dukade fram myrbären på det lilla bordet framme vid fönstret medan han afgaf sin förklaring.
»Äsch, inte kan man vakna af bara så pass, de visste han mycke väl», fnyste Ingegärd. »Sånt' där somnar man just af.»
»Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?» frågade Elsa nästan förebrående.
»Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjälpt till i fähuse, vi ha' mjölka alla getterna», upplyste Ante tveksamt.
»Ja, de var väl roligt de», afgjorde Gertrud.
»Och så ha' vi måkat» (skoflat undan gödsel).
»Det är roligt också, för det blir så fint efter», påstod Ingegärd bestämdt.
»Och så skrapa vi korna innan dom släpptes ut», sade Maglena belåten.
»Precis det bruka vi få göra också», föll Gertrud in. »Och de äro så glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit. Och det är nästan sista dagen i fäbodarna. Just som om vi inte kunde sofva så mycke som behöfs hemma, under skoltiden.»
»Ja, fy så rysligt, och så alldeles ohjälpligt», suckade Ingegärd.
»Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?» frågade Angela, som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen.
»Ja, men, i körkan å», svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd och tveksam.
»I kyrkan?» skreko barnen på en gång. »Kyrkan, men den är två mil härifrån!»
»Tyst Maglena», varnade Ante och såg mäkta besvärad ut.
Maglena satte händerna under förklädet och kröp ner på tröskeln i den öppna dörren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.
»I hvilken kyrka? Säg, hör du!» frågade Elsa och gick med en påbredd smörgås ut i dörren, till Maglena.
| 188 |
»De var ingenting. Jag bara sa' så.»
»Hör du Maglena, var ni i en låtskyrka?» sade Ingegärd, som med sin smörgås slog sig ned bredvid Maglena.
»Jag vet int' hvad sånt är för slags körka», afvärjde Maglena.
»Lilla söta, fina Maglena, säg till mig, bara till mig hvad ni varit i för kyrka», hviskade Sylvia.
I sitt långa nattlinne sprang hon ur sängen, öfver golfvet och kastade sig ner i knäet hos Maglena, med armarna om hennes hals. »Lilla, söta Lena, säg för mig, bara för mig!»
Maglena såg ängsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme vid bordet och åt myrbär och gräddmjölk tillsammans med Angela, Viva och »Rofvorna», som prästbarnen Ingegärd och Gertrud kallades i förening.
»Säg de om du vill», medgaf Ante, som såg systerns vånda.
»Till mig, bara till mig», hviskade Sylvia.
»Hur såg kyrkan ut?»
»Grön inni, me blått tak.»
»Var det skogen? Var det Gud, som var prästen?» hviskade Sylvia, plötsligt mycket allvarsam. »Gud har varit hos oss och tagit tillbaka lilla syster Eva, som jag hade förr. Hon har så roligt nu att hon inte vill komma igen till mig. När jag har tråkigt så tänker jag nästan också gå till henne, opp till Gud. Säg, var det Gud, som var prästen?»
»Nää, de va bara Ante.»
Viva hade smugit fram. Hon hörde namnet på prästen.
»Vet ni hvad», skrek hon, »nu, när vi äro färdiga och ha' ätit och allting, så ska' vi gå i kyrkan. Ante får vara präst, för han har predikat förut i dag för Maglena.»
Ante rodnade upp öfver öronen.
»Ja, Ante, är du van att vara präst så skall du predika för oss», sade Elsa mildt och allvarligt. »Vi ha' bara sofvit, och varit otäcka och grälat på hvarandra då vi voro förtretade på oss själfva, för man kan ju inte gräla på sig själf. Hållit på så hela söndagen, så länge vi varit vakna.»
»Ja vi måste få lite söndag i oss och bli snälla, så att visst skall du predika, Ante», sade Ingegärd och såg bed- jande på Ante med strålande goda ögon.
| 189 |
»Kom ihåg, Ante, att vi ha' varit så elaka på hvarandra för ingenting. Kom ihåg, att du måste göra oss snälla, på söndagen», ifrade Gertrud.
Hon vek redan upp klädningen omkring sig, som bondgummorna när de kommit åkande till kyrkan och satte den rödrandiga kråkan på, beredd att ge sig af.
»Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante», sade Angela. »Gå nu före så komma vi.»
Angelas röst var så både fast och öfvertygande, att Ante utan
vidare reste sig opp och tog vägen ut.
