Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 193 |
Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande riktade mot den sena kvällens sol, återfick småningom ögonens bruk. Och hvad han såg bragte honom på fötter.
Det var storprosten, just han, som predikat så grannt i lappfjället, som stod där och hörde på honom.
Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och flydde till skogs.
Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så förfärande illa utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt mycke herrskapsfolk. Ty två fint klädda fruar hade ju också kommit till nu, medan Ante predikade. De hade hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut som spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder, lastiker hade de på fötterna.
Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap. Maglena kände straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i lill'kapellet, blidt och ljust ur ögonen på honom nu, när han stod stödd mot en tallstam och hörde på Ante. »Vördande» och hög såg han ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på henne. Men hon kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes knä och ville vara lillbarn.
Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte.
När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram den ena af dem, sin mamma, hvilken
| 194 |
Nu, sedan predikan var slut och »prästen» flytt till skogs blef det lif och rumor bland alla barnen.
Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte. Hon och de andra barnen hade gjort upp så många lysande planer om huru festligt de skulle mottaga föräldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de på dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Så nu hann Elsa knappast hälsa förrän hon lade iväg uppåt störes allt hvad benen buro henne.
Hon tänkte med fasa på, att det i högsta grad ostädade rummet skulle skådas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till fäbodarna förrän söndagen på kvällen.
För henne så väl som för hennes fyra systrar Angela, Ingegärd, Gertrud och Viva, hvilka äfven nyss stigit upp, var det ju ännu så godt som morgon.
Emellertid fick Elsa »Rofvorna», de alltid oåtskiljaktiga Ingegärd och Gertrud, med sig. Och som de, med förenade krafter jäktade, bäddade, sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade på elden och satte på kaffekokaren, så hade de allt fint och i ordning när mamma och hemmets folk kommo in.
Glädjen att få hälsa föräldrarna var dock något blandad. Ty nu skulle det bli slut på den härliga, veckolånga fäbodvistelsen. Korna och getterna skulle ju drifvas hem till slåttertiden, och fäbodarna stängas till för flera veckor.
När, på sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen redan börjat sin läsning och skolundervisning. Inte tal om att då få göra någon fäbodvandring, än mindre få stanna där uppe.
Men nu var bäst att slå ur hågen alla sorgliga tankar, på läsning och instängdt lif. Man hade minsann annat att göra.
Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han varit ute och getat kreaturen.
Elsa rensade fisken raskt och händigt, och stekte den sedan i pannan öfver glödelden.
Ingegärd sköljde potatis, diskade trävrilar och skurade knifvar.
Angela dukade bordet, som fälldes opp, så det blef stort. Hon prydde det med skogsblommor och grönt,
| 195 |
Gertrud fäktade inne i mjölkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost och knäckte möra kornbrödskakor i passande bitar till måltiden. Smörbyttan med gult, nästan blomsterdoftande smör ställde hon midt på bordet. Med tillhjälp af Ingegärd grälade hon sig till att få behålla hedersplatsen där för den, huru mycket Angela än näbbade emot ett sådant tarfligt sätt att duka.
Gulbrunt messmör och färsk koost, som var så torr att man storknade af den, fast den gammal och mognad blef mjuk och läcker, dukades äfven fram.
Långt ute i skogen hördes omsider drillande grann kåkning och jublande långlurlåtar.
Kalle och Sara voro påtagligen i sällskap, och så hade de väl
följts åt hela dagen. Rofvorna tyckte att sådant var bra
underligt och att det hade varit mycket rättare och bättre om
åtminstone Sara stannat vid fäbodarna tills hon fått dem alla
ordentligt vakna, om det också behöfts hela dagen därtill.
