Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 196 |
Ute i skogen gick prästen helt allena. Han ville som vanligt söka upp den kristallklara »kallkälla», som han visste fanns i närheten.
När han, tyst gående fram i mjuka mossan närmade sig källan tyckte han sig höra ljud som af snyftande gråt.
Ängsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrån de sorgliga ljuden nådde honom. Han gick några steg fram. Men stannade förundrad och villrådig.
Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga uppträdande som predikant ute i skogen väckt hans undrande häpnad, han låg nu framstupa på marken, tätt invid källan, skakande af gråt.
»Hvad dug de till att jag står och just som spektaklas för dem, som vi int hör till», snyftade gossen. »Hvad dugde till att jag drog småstinterna och oss allihop bort ifrån fjälle och små gråstugorna där. Hade vi stannat, om ock så vari i själfva fattighuset så hade vi aldrig vetat att det fanns någe bättre till för oss, och tyckt att vi bara skulle så ha de. Men nu tro jag int de längre, för nu vill jag bara ha de bättre. Jag vill promt veta nån'ting om allt som fins på jola, å vara lik fin barna här. Och nu så är det bara tungt och sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer gå kring vägarna och skämmas när jag skall in i gårdarna å int har någe att byta mej till för maten. Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig om, hva han än säg. Jag vill int stå på sten i skogen och predika. Jag vill stå i en körka och tala om för folke hva mor lärde oss. Men jag får bara gå och gå, och värre och värre bräns de
| 197 |
Ante såg förskräckt upp. Han tyckte sig höra ett prassel, varsna skuggan af en människa.
Det var prästen, som i detta nu närmade sig honom.
Skamsen, så förkrossad att han knappt vågade se upp kom Ante på fötter. Han tog rappt tag i bleckhämtaren, som Anna-Dea slängt till honom när hon såg honom ge sig i väg inåt skogen åt kallkällan till.
Ante vippade ner hämtaren i källan och såg med motvilja sitt rödsvullna anlete förvridet afspegla sig däruti.
»Vill du ge mig en dryck innan du fyller hämtaren», sade prästens lugna, milda stämma.
Ante mötte förundrad, med ens så lätthågad och tilllitsfull de djupa, mörka ögon, hvilka så goda, förstående riktades emot honom.
Han visste inte huru det gått till men fann sig snart helt frimodig vandrande fram den slingrande stigen ner till tjärnen i sällskap med den man, hvilken nyss, när han såg honom från »predikstolen» ingifvit honom en så pinsamt förödmjukande blygselkänsla.
De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen de båda, den äldre, mannen med det goda för allt bekymmer, all nöd ömmande hjärtat, och gossen med det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så öppenhjärtiga, frimodiga sinnet.
Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf tala om allt som tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han ständigt känt för småsyskonen innan han funnit sådana hem för dem, som mor skulle ha likat. Om hennes kärlek och lidande och död talade han och om huru han lofvat henne att taga vara på barnen och geten.
Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om hvad som innerst grott i honom, han trodde det var från det han första gången, bara några år gammal, satt i Julottan uppe i det lilla kapellet i Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst!
Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull. Länge satt han så, utan att som nyss förut, med
| 198 |
Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon som af ett fattadt, heligt beslut.
»Det är icke verk af människor eller en slump, som fört dig i min väg gosse. Det är Guds verk och vilja. Jag förstår att vi böra följa den väg som din moders böner banat ut åt dig.»
Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus.
»Du får din uppfostran hos oss och får studera vid gymnasiet i staden. Jag är viss om Guds välsignelse öfver företaget för både dig och oss. Vi, min hustru och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja dig väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord. Gud välsigne dig min gosse!»
Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans hufvud.
Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.
Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds änglar skulle
komma fram ur tjärnens skira töckenslöja. Han skulle icke ha blifvit
förundrad om han i det milda töcknet varsnat mors anlete nu lika
ljust, leende, som när hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver
barnen.
