Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 199 |
Stilla, tysta, som om de vistats på förklaringens berg vandrade de bägge, fosterfadern och fostersonen, stigen framöfver till fäbovallen.
Stimmet, som ändå pågått i deras närhet, när kreaturen kommo hem från skogen, hade liksom flutit förbi dem.
Vildt tumult mellan tjurar och stridsfärdiga kor, mellan ystra bockar, lefnadslustiga killingar, förnöjdt, högljudt råmande, sång- och lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans undgått dessa två.
Inte heller hade de gifvit akt på de kallande, skallande skränen från åtminstone fem barnröster, som ljudit i deras närhet där de, endast lyssnande till Guds röst, uppehållit sig vid den djupa tysta tjärnen.
Men nu! Under skrän och tjut, som siouxindianer skulle ha svårt att efterlikna, blefvo dessa bägge nu omringade af hela den vilda skara som förgäfves jagat efter dem ute på skogsvidden. De blefvo infångade af förskräckliga, blodtörstiga indianer!
»Blekansiktenas skalper» skulle dessa ha! Ingegerd klättrade, vig som en vessla upp på fars axlar för att med ett lätt ryck i de mjuka, svarta lockarna och ett kringsnoende med »skalperknifven», trästickan, lossa skalpen. Men sedan kysste hon ångerfull den »bara» fläcken, innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.
Far log, mild och tankspridd. »Nå, nå, små flickor!»
Han fortsatte ostörd vandringen uppåt störes. Men Ante han var mindre lycklig. Han kringrändes och infångades af indianerna under hiskliga skrik och vildsinta åtbörder.
En läcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra.»
| 200 |
Ante skulle »stekas och ätas upp till kvällsvard.»
Hade icke gossen ännu gått som i en undrande dröm, utom sig öfver den lycka som vederfarits honom och som han visste skulle få fortfara, så skulle han väl rent af blifvit vettskrämd vid anblicken af sex ohyggligt, i tegelstensrödt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om man undantar Maglena, tjöto och gastade som odjur och håfvade efter honom med otäckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring om honom på lika styggt tilltygade bara fötter och ben.
Hårmanarna på dem alla voro upplösta och hopbundna midt oppå hufvudet med klipprisrefvor, så att de föllo ner i ansiktet eller åt ryggen, som hästsvansar. Tänderna lyste gulfärgade ur grinande gap.
De tjöto och skrattade af hänförelse, när Ante vettskrämd och rådvill, som ett riktigt blekansikte, försökte att undkomma dem.
Plötsligt, och alldeles oförberedt böjde sig Ante med hufvudet före, lik en ungtjur, som skrider till anfall.
Med häpnadsväckande kraft puffade han omkull indianerna.
De stupade som flugor till höger och vänster, upphäfvande höga, hämdlystna krigstjut.
Med språng som en jagad vildren satte Ante af opp emot störes däråt han sett den nye mäktige vännen och beskyddaren begifva sig.
Han hade därvid så när sprungit omkull Anna Dea, som brådskande var på väg ut att jaga barnen in och till sängs. Anna Dea, barnpigan i prästgården följde till deras outsägliga missräkning med de till fäbodarna anlända gästerna.
Anna Dea hade aldrig något vett om att barnen kunde vara annat än ungar, som skulle äta och sofva och läsa läxor och finkammas och inte hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt huserade i skogen och lågo på lur där efter blekansikten.
Fräck och öfvermodig vippade Anna Dea i väg ut genom det öppna ledet, till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.
»Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, när jag får tag i er! Svara på rappe Elsa.»
Hon höll upp för att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle skrämma fram barnen.
| 201 |
»Barnen!» Några sådana funnos ju icke till.
Men horden af indianer låg mellan buskarna i mossan, nerplattade på magen med pilen på spända bågar och tomahaken i gördeln. Deras ögon lyste af skadeglädje och vild triumf.
»Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd ett ruttet lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren, Ingegärd, något oegentligt benämd snabbfotade Renögat, och din skalp blir tagen, du anrättas till kvällsvard af kannibaliska, hämndlystna uthungrade rödskinn. Men gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten på rödskinnen. Gasta på lite bättre!»
Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna tyst tänkta, förrädiska uppmaning.
»Gu' nåda er ungar», fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af barnen, hvilka ju dock så här dags icke kunde vara långt borta. »Jag ska leta opp en lurka (spö), lång som en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me'n, så det skall låta disk om dask om er.»
Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hör det vilda bultandet från dunkande hjärtan, hvilka ännu klämmas tätt intill den mosstäckta marken. »Oldeboken» med franskpråke, som ni är så rädd för, har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att koka sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka getterna. Ni ska inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?»
I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och förskrämmande, att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att ej ögonblickligen fly eller intaga försvarsställning, satte fingrarna i öronen.
Bakifrån stubbar, stenar, trädstammar rusade där fram en hord af tjutande odjur.
De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon måtte haft en underligt mångdubbel hufvudsvål, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem, utom Maglena, som icke förstod sig på den arten af krigsföring.
Blekansiktets händer och armar blefvo bakbundna med rottågor och refvor. Hänförda, öfvertjusta blefvo
| 202 |
När de så lyckats fängsla offret, knuffade de henne fram till en ung smärt björk vid hvilken de ämnade binda fast henne innan de på allvar inläto sig på krigsdans och förberedelser till en ordentligt genomförd indiansk offerkvällsvard.
Rofvorna, Elsa och Viva höllo just på med att försöka att få den våldsamt sprattlande fångens armar dragna bakåt, i och för att få dem fästade vid trädstammen.
De flåsade som flodhästar och voro eldröda af ansträng- ning, morska, modiga, förfärliga i ord och åtbörder emot henne, som midt i härligaste fäbodtiden vågat komma och hota dem med något så omänskligt onaturligt som fransk grammatik.
Man kunde knappt tänka ut nog strängt straff för en sådan förbrytelse. De hade glömt all vaksamhet för egen del, anade ej den hemska fara, som lurade på dem själfva.
Just i detta nu kom nämligen ett vidunder, ett odjur rusande fram från skogens mörka dimmiga gömsle, lurfvigt, hiskligt, och det vrålade så att träd och blad skälfde.
Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men så, och som på gifvet kommando grepo de till flykten. De satte iväg hals öfver hufvud, under skrämselns skrän, opp emot fäbodvallen.
Maglena förlorade helt besinningen. Vettskrämd flög hon före de andra. Fasan, som hon kände då hon så alldeles nyss var ensam med björnen nedanför storstenen i skogen, satt ännu rysande fast i henne. Hon såg inte. Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades till undrande, skrattande. Hörde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det bara var Pelle, som var björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea och Pelle och allihop.
Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han hade snott fast
om sig huden af en under sommaren fälld björn, i akt och mening att
skrämma indianerna, hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades
honom. I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig.
