Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
| 203 |
Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, ännu blek af skrämseln, tyst och försagd stannade hon strax invid dörren, lugnad vid åsynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt på en trebent stolpall framför spisen och smorde herrskapsskorna med tjärsmörjning.
Det var ändå farligt bäfsamt för henne att stanna inne, då bägge de grannt klädda herrskapsfruarna sutto där vid bordet i långa hvita koftor med hårflätorna hängande och just nu sågo bara på henne.
Prosten, som hade gått där inne och pratat med fruarna gick ut just när Maglena kom in.
»Se här ha' vi henne, riktigt 'hitsänd', hon med.» Med dessa ord lade prästen sakta, med en mild strykning, sin hand på barnets hufvud, innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.
»Ja, här ha vi henne mycket riktigt», sade den ena af fruarna, hon som barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. För resten så var hon också alldeles lik Sylvia, med ljust, lent hår, som hon, och hvit och blek men mild och blid i ansiktet.
Hon gick fram och drog Maglena, som betänksam stretade emot, med sig fram till platsen, där hon åter slog sig ned med armarna smeksamt slutna om det främmande, stelt blickande barnet.
»Håller du af lilla Sylvia något», frågade hon med vek stämma.
Maglena rodnade plågsamt. Hon kände sig ohyggligt illa till mods då hon inte hade en aning om hvad detta »håller af» skulle betyda.
| 204 |
»Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka och det har jag redan sett att du gör», sade den andra frun, som var Rofvornas och de andra barnens mamma.
Hon såg så rolig och glad ut, så att Maglena med ens kom att le emot henne fastän hon kände sig så besvärad hos den andra frun.
»Ja nog tycker jag att Sylvia är behändig, nog», mumlade Maglena.
»Har du något emot att bli hennes lilla vän och syster?» återtog Sylvias mamma. Hon talade ömt, nästan bedjande.
»I ställe för hon som har så roligt oppe hos Gud?» frågade Maglena och såg med stora allvarsamma ögon, upp mot den fina frun, som hade så sorgmodiga ögon, och som nu, till Maglenas häpnad och sorg syntes ha lust att böja gråta.
»Ja, men där är mor å, så nog har den lillstintan de bra», sade Maglena med låg röst, i mening att trösta den sorgsna.
»Tror du det, du lilla älskling», hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp i sitt knä och lutade sitt hufvud emot hennes bara hår, som lyste lockigt och glänsande.
Maglena satt åter stel som en pinne. Hon såg dum och besvärad ut och hade stor lust att kränga sig ned ur en så ovan ställning.
Men Ante, som hon vädjade till i sin ängslan gaf henne en varnande blick, som betydde så mycket som, att det var synd om den fina frun och att hon skulle sitta stilla hos henne så länge hon ville hålla en så stor stinta kvar i knäet.
»Tala med barnet du, Oktavia», sade den sakta gråtande sörjande modern. Hon släppte varligt Maglena ner ur knäet.
Den andra »roliga» frun, Rofvornas mamma, som hade så glada blå ögon, räckte handen ut mot Maglena. Hon höll armen om lifvet på henne medan hon talade om att Sylvias mamma nu, i samråd med dem hennes man och henne själf beslutat att låta lilla Maglena få följa dem till Stockholm som deras eget barn!
»Ska Ante komma å?» hviskade Maglena med af skrämsel vidgade ögon.
| 205 |
»Ante, han kommer till oss. Han är redan vår gosse, så det äro vi på det klara med.» Hon nickade gladt och godt emot Ante, som höjde hufvudet från arbetet, strök luggen, som fallit ner, ur pannan och sände en ljus lyckostrålande blick tillbaka.
Prästfrun log tillfredsställd. Två fattiga pojkar hade hennes man tagit upp förut för att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade visat något af den klokhet, hjärtefinhet och tankeklarhet som hon redan iakttagit hos denne fjällets och nödårens son.
»Nu, förstår du, min lilla unge, får du det lika bra i Sylvias hem. Och räknar du på hvad som är fint riktigt, så får du det bättre.»
»Du får Evas dockskåp», sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon höll Maglena i sina armar lärt att älska henne och tänkte med hopp och glädje på att det friska enkla lilla fjällbarnet skulle kunna hafva ett godt, stärkande inflytande på hennes egen älskade, enda lilla flicka.
»Ett dockskåp må du tro», upprepade den andra, »med små rum och små, små bord och stolar och pannor och fat. Åh du kan inte tänka dig!»
»Och lagård och kor och getter å?»
Frun såg häpen ut. Hon hade aldrig hört talas om sådant i dockskåp.
»Vi ha riktiga hästar i stället, ser du liten vän, och du skall få åka ut med oss i vagn.»
»Har ni en get å, som är som Gullspira», frågade Maglena med ganska ängslig och jämmerlig stämma.
»En get, nej det ha vi inte. Ingen människa i staden har getter», fortfor den fina frun förvirrad och rådlös.
»Ante han sa' en gång att kungen hade tusende getter och jag tänkte att han bodde i stan, å att dom getterna hade gullhorn och att jag skulle få geta dom åt kungen.»
»Getter har kungen inte. Men när du åker i vagn får du se honom själf och hälsa fint och vackert på honom.»
»När jag tänker rätt på saken, du Oktavia», fortfor hon vänd till prästfrun, »så vet jag inte hvarför ej Sylvia och lilla Maglena här skulle kunna få en get. Den kan få sin plats nere i stallet. Kusken får sköta den. Gamle Bergström gör allt som kan glädja Sylvia.»
»Får vi en get så vill jag följa. Men nog kan vi sköta' na själf, Sylvia å jag.»
| 206 |
Fru Gerda log belåten öfver den lillas tillförsikt och redan förtroliga »Sylvia och jag».
»Du har så rätt i den tanken och så blir det nog nyttigt för Sylvias bröst. Getmjölk är ett förträffligt botemedel mot tuberkler», sade prästfrun, som med rätta var orolig för vännernas enda barn. »Dessutom», fortfor hon, »ha ni ju ert vackra landställe med holme, där geten kan få uppehålla sig hela sommaren. Åhja det där skola vi nog ordna om till det bästa. Men nu skall du få höra på något annat, som du säkert tycker är storbra.»
Prästfrun, som såg huru svårt Maglena hade att behålla fattningen,
mest, det förstod hon, vid tanken på skilsmässan från Ante, ansåg det
bäst att ge barnet annat att tänka på.
