Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men nu ha de glömt den läxan ren och behöfva en
ny. Sannt var att vi voro par hundra då, så vi kunde
hålla dem från hela det här hållet, och de hade just
ej mycket här alt göra.“
„Ja men,“ sade Jaako fundersamt, „vi ha ju ända
fått betala, vi ock, åt dem.“
„Visst,“ svarade trädgårdsmästaren, „del är just
det som är qvinnoupptåg, att betala krigsgärder och
leverera till och med hästar på befallning af några
få man, som man kunnat klubba som strån. Och
liere ha hitåt ej varit på en gång. Men det tål jag
nu inte längre. Mins du ej hur kungen uppmanat
finnarne att ta till vapen och stå emot? Nog vet
kungen hvad han gör och är ingen kruka, han. Nu äro
vi fyra, och få vi Antti och Tuhka Jaako till, så må
väl åtminstone tjugu af dem bita i gräset, innan vi
behöfva ta till harpasset. Sen ska de väl ha så
lagom lust att vända kosan hitåt en annan gång, tänker
jag. Hör nu hvad jag funderat på. Just der vägen
tar af hit till våra, mins ni huru den går imellan sjön
på ena sidan och åskammen vid sandraset på andra,
som ingen menniska kan klifva uppför utan att ramla
ned med sanden. Der uppe ställa vi oss, i skydd af
den höga gärdesgården, och kunna på det viset skjuta
ned alla, som vända sig åt vår väg, utan att de kunna
nå oss. Men alla, som gå forbi åt andra sidan, få
gå i fred. Och,“ tilläde han småskrattande, „jag
tänker de ska mista lusten att gå hitåt.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
