Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Nå ja, ej just brud, ej så formligt. Jag var
ju ej sexton år ens, når han var här; men nog år
det så aftaladt med mamma ändå.44 Johan steg
hastigt upp. „Gå och skrif du, Cecilia, jag vill ånnu
spatsera litet.44
Och ut hastade han i den kalla aftonen, der
månen gjöt sitt sken klart och glänsande öfver den i
svepning klädda naturen. Johan gick in i en tjock
granskog, i hvars mörka djup det klara skenet ej
förmådde intränga. Han vandrade der länge på den
smala gångstigen, utan alt tänka på hvartåt.
Slutligen väcktes han ur sin tankfullhet af en stark röst,
som med dämpad stämma sjöng en runa. Han såg
sig om och märkte sig vara nära gamla Yappos stuga.
Oaktadt den bistra kölden kände han sig brännande
het, och ernade gå in för att begära en dryck vatten,
men när han trädde närmare och redan lade handen
på dörrknappen, hörde han, huru den gamla afbröt
sin sång och efter eu liten tystnad sade till flickan:
„jag tycker att jag hör steg derute?"
„Huru skulle mormor, som hör så illa, kunna
höra det44, svarade Hickan.
„Jo, det var tunga fjät, men icke var det
varg-Ijät. Det tycktes icke, som om de varit tunga af
mord, men de tycktes vara tunga af sorg. Ack, hyil—
kens steg kunna väl vara lätta, då linska folket ligger
och kämpar med döden. Huru mycket det än i
tiderna lidit, så nära att bli till intet var det aldrig
än, ty nu utslockna gudsfruktan och fromhet, och se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
