Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slnnder, de båda förlofvade kunde få ostörda samtala;
hon ville derföre nu lenma dem frihet dertill. När
gossen mötte henne, log han förläget och tog sig bakom
örat, under det han med ena foten skrapade i sanden
ett tag, ernadt att föreställa en bockning. Derpå vände
han sig om och såg efter Carl och Cecilia, hvilka
fortsatte sin gång framåt utan att se sig om, och så tog
han, med en min af vigt, fram ett bref ur sin ficka
och lemnade det åt Margaretha, som imellertid
igenkänt och vänligt helsat på honom.
Djupt rodnande och darrande af glädje emottog
Margaretha brefvet; men besinnande sig att ej lernna
det kära budets bärare utan lön, sade hon: „kom
upp till herregården och hvila, käre Pekka, du är väl
trött. Men aldrig har du väl sprungit med detta ända
hemifrån.“
Pekka tittade åt höger och venster under sin lugg,
innan han svarade; men tog sig ändå till slut mod uppå
och sade: „nej, jag fick åka mer än halfvägs med far,
som for till Myllymäki. Mor bad mig skynda tillbaka,
så kan jag få åka hem igen, när far kommer med toma
kärran, om jag bara fick råka fröken ensam först."
Den lille budbäraren lät ej öfvertala sig att komma
upp till gården, och efter några frågor af Margaretha
om mor och far och syskon, dera gossen behändigt
och nnmera utan blyghet besvarade, sökte Margaretha
i sin kjolsäck en liten hvit slant, den hon gaf åt
gos-seu, som öfverlycklig af sin rikedom i fullt traf satte
af tillbaka utåt landsvägen, utan att akta huru han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
