Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visste också var rättvisan fanns. Därför blev det
fadern, som behöll dem, när skilsmässan äntligen kom
till stånd. Modern for utomlands.
Finns det inte alltid bland barndomsminnena något,
som man minns bjärtare än de andra — som smygande
följer med genom åren? För Ester var detta minnet
av garderoben.
Hon hade flytt dit en kväll, när hennes mamma
farit på bal och Albrekt retat henne. Hon hade slängt
igen dörren efter sig och satt sig på hyllan längst bort
i mörkret. Där satt hon nu tyst och butter med de små
knutna händerna tryckta mot pannan. Hon var ensam,
mörkret svepte sig omkring henne, så att hon tyckte
att hon inte kunde andas. Men hon höll ut. Varför? Det
visste hon inte. Jungfrurna började leta efter henne,
hon urskilde Albrekts gälla röst, och ett ögonblick
hörde hon fadern och spratt till, men hon gav inte
ett knyst ifrån sig. I mörkret föreföll det henne, som
om garderoben blivit ett gapande hål, en grop som hon
fallit ned i. Nu kom hon inte upp. Hon tyckte att
våningen låg ovanför henne. Där uppe! De elektriska
lamporna brunno. Hon såg rummen ligga där vackra
och glada, de mjuka sofforna, tavlorna, de små fina
prydnadssakerna. Men allt det där var inte för henne.
Hon var ensam. Med förfäran viskade hon ordet:
”ensam”. Det låg något hemskt i det. Att vara ensam, det
var att leva skild från de där vackra rummen, från
rösterna, från värmen och ljuset. Till sist fann hon
inte längre någon smärtfylld njutning i att sitta där i
mörkret. Det var bara otäckt. Då sträckte hon ut han-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
