Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ester såg häpen på henne.
— Och nn är du tillsammans med honom? frågade
hon nästan misstroget.
— Ja visst! Varför inte? Vi äro de bästa vänner
i världen nu. Vi säga alltid, att vi skulle aldrig trivts
så bra ihop, om vd inte hade haft den brutna
förlovningen bakom oss.
”Stackars Albrekt”! tänkte Ester ofrivilligt. Hon
mindes hur han strålat, då han presenterat sin fästmö
för henne. Och nu ... jungfrur, som flyttade huller
om buller, före detta fästmän, som ringde i telefonen.
Det gick runt i Esters huvud. Hon såg på sitt
arm-bandsur.
— Jag måste gå nu, sade hon. Tack för teet.
I detsamma omslöts hon av ett par armar, och en
stark lukt av puder, parfym och konjak omsvepte
henne.
— Ack, lilla du, hörde hon den jollrande rösten.
Du är väl inte stött på mig. Du är så rar! Jag brukar
kalla dig ”Heliga Ester”. Du är så stilig! Inte ett
dugg lik andra! Var nu inte ond på mig. Jag älskar
Albrekt!
Ester gjorde sig fri. Hon kunde inte låta bli att
skratta. Hennes förmiddag var ändå inte helt och
hållet förstörd.
Men då hon åter gick nedför gatan, tänkte hon
bara på Annies ord: ”Man måste ha minnen.” Vad
hade hon, Ester?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
