Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förklarade, hur sköna de sista orden i Goethes Werther
voro: ”Arbetare buro honom till graven, ingen präst
läste över honom.” Förstod fröken Steen de orden?
De inneburo en förkastelsedom över allt det hyckleri
som tiderna igenom bedrivits framför altare och
gravar.
Fröken Steen hade inte läst Werther. Hon kunde
inte förstå. När hon flätat sitt hår till natten, brukade
hon be en aftonbön. Hon var inte säker på, att Gud
hörde den. Ingen hade någonsin hört på henne. Men
hon läste bönen, därför att hon som barn lärt sig att
göra det. För en ensam människa, som hon, borde
bönen haft sin betydelse som tröst och som läkemedel,
men fastän hon alltid utövat religionen, hade hon
aldrig förstått den. Hon var väl för jordbunden och
trött. Tankarna lyfte sig inte mot det blå. Hon var
ingen svala, bara en liten myra med ett strå. Men att
det fanns någon, som trotsade Gud, det var också
förfärligt. Gud måste ju finnas, eljes blev allt så
oförklarligt. Hon tänkte inte på, att hon aldrig sökt
förklaringen på någonting.
— Har ni inga släktingar? sade Krister plötsligt
en dag.
Han hade satt sig till rätta i vilstolen och lutade
huvudet bakåt, så att han kunde se upp i den blå
himmeln. Små vita moln, duniga och mjuka, flögo
där uppe och flockade sig ibland samman, som om
en massa ulliga huvuden stuckit ihop sig. Det var
något förtroligt och vänligt med dessa moln och på
något sätt hade de givit honom tanken på, att fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
