Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna afton var Stefan bjuden på middag i staden.
Han klädde om sig i sin dubblett, där han hade
smokingen hängande. Hela tiden föresvävade honom
förmiddagens samtal med fru Befverfeldts svägerska. Nu
hade hon fått sitt morfin. Och vad gjorde hon nu?
Hon hade gråtit så plötsligt. Aldrig hade han sett en
kvinna brista i gråt så oväntat. Och hon hade inte
snyftat ens, det var bara dessa klara tårar, som runno
utför kinderna. Tyra hade gått. I våningen ovanför
hörde han någon spela piano. De spelade alltid där
uppe. En gång hade han tänkt klaga, men så brydde
han sig inte om det, eftersom han ju inte bodde här.
Han borstade sitt ljusa hår framför spegeln och såg
på sitt ansikte utan att se det, helt och hållet
upptagen av sina tankar. Skulle han inte ha skrivit ut
receptet? Men då hade hon ändå fått det av någon
annan. De voro så oförtrutna, dessa människor. De
visste inte om några hinder, därför att ingenting fick
hindra dem. Det ringde i telefonen. Stefan tog luren.
Det var en dam som talade med en tjock, litet suddig
röst. Stefan fick fråga om ett par gånger, vem det var,
så svårt var det för honom att uppfatta vad hon sade.
— Det är fru Hillgren, hörde han då rösten säga.
Ni ringde förstås till den där andra läkaren. Ni måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
