Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skyldiga ögon. Stefan iakttog henne från sin sida av
bordet. Hon kunde inte vara mer än tjugu år, och det
kortklippta håret, tillbakastruket från den vackra
breda pannan, kom henne att se ännu yngre ut.
Hennes snabba rörelser, hennes sätt att skjuta fram
huvudet, som när en fågel får syn på ett korn att picka
upp, ögonens blänkande kast, allt hade något
främmande och egendomligt tjusande över sig.
Professorskan talade fortfarande om hur hon förnam våren
under hästarnas hovar. Hon lutade sig mot värden
med sitt lustiga leende, väl uppfattande att han hade
sina tankar på annat håll.
— Så gräsligt opoetiskt, sade Reinhold Renström
plötsligt. Ni påstår att ni känner våren, därför att
det säger ”smack, smack” under hästarnas hovar. Våren
skall man ana i luften, i skyarna, de första
blåsip-porna, hjärtats oro. Det är traditionellt. Ni finner
det i varenda roman. Och så kommer ni med ert
”smack, smack”.
— Det hörs att ni inte rider, svarade professorskan,
i hemlighet njutande av att han så där intimt utan
vidare kallade henne för ”ni”. Den som rider får en
särskild känning av marken. Man blir god vän med
den och rättar sig omedvetet efter dess olika
stämningar. Ibland, vackra kalla dagar, kan den vara
alldeles glashård. Det klingar av den. Låter inte det
poetiskt heller? Nu förefaller den så belåten — i ett
ljuvligt upplösningstillstånd.
— Jag köpte krokus i dag, sade fru Stjernhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
