Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knän. Det var sammansatt av stenar i alla färger,
somliga glänsande, andra matta, liksom slocknade.
När gossen fingrade på halsbandet, böjde sig den
unga ryskan framåt för att han riktigt skulle kunna
se. Hennes axel berörde ett ögonblick Ansgars arm.
Han såg längtande på de brokiga stenarna, som runno
genom gossens händer.
— Ni har en riktig sagoskatt, sade han, och nu
blickade han rätt in i de tindrande ögonen.
— Ja, mumlade hon.
— Vad sade er kavaljer till er vid bordet? Ni
tycktes ha roligt.
— Å, svarade hon, jag minns inte, men han var
så lustig. Skall jag dansa snart? Jag har dräkten
med mig.
— Å nej, ni skall väl sitta litet först. Ni är road
av dansen?
Medan han talade, tyckte han, att hans egen röst
lät grov bredvid hennes ljusa med det lustiga
tonfallet, som gav varje ord en oväntad och främmande
klang. De satte sig ned i soffan. Sven sprang fram
till sin mamma, som borta vid salongsbordet
underhöll sig med professorskan och fru Stjernhjelm.
— Ja, jag älskar att dansa, sade hon. Jag tycker
att fotterna flyga i kapp med hjärtat, som slår så fort.
Hennes blick irrade omkring i rummet för att
slutligen fästas på Ansgar Ryds ansikte. Uttrycket däri
skrämde henne. Han hade vänt sig ifrån det andra
sällskapet för att riktigt kunna se på henne, och han
brydde sig inte om att dölja vad han kände: den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
