Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vi äro en familj”, hade hon då tänkt, stolt seende
från den ena till den andra. Hon kände så starkt, att
barnen voro hennes, att hon hade velat breda ut
armarna och gömma dem alla tätt intill sig, liksom
hönan gömmer sin kycklingkull under vingarna.
Ibland föreföll det henne otroligt, att dessa små, som
en så lång tid levat av henne och hämtat sin näring
endast från henne, nu själva skulle taga maten från
tallrikar och ute på gatan vara utsatta för andra
människors blickar och ord.
Och nu hade de blivit stora. De hade egna
familjer, och hon, modern för dem allesammans, som icke
tyckt att hennes famn varit nog bred att rymma dem,
satt om aftnarna ensam och stirrade ned på
salongsbordet, inbillande sig se skuggningen av deras
händer i den blanka skivan.
Ett år hade justitierådinnan bott hos den äldsta
dottern, som var gift med en välbeställd
universitetslektor. Man ville inte lämna henne åt sig själv,
eftersom hon var klen och nervös. I början hade hon trivts
utmärkt. De hade små söta barn. Ibland tyckte hon
att det var hennes egna, som åter blivit små. Men
snart förstod hon, att man ansåg att hon skämde bort
dem. Det var till exempel modernt att barnen skulle
få ligga och skrika, sedan de lagts för natten. Ingen
brydde sig då om dem, de fingo skrika sig i sömn,
om det behagade dem. Det skulle vara så
uppfostrande. Men justitierådinnan stod inte ut därmed, och
när hon så rusade in i barnkammaren och ryckte upp
den lilla skrikhalsen för att gunga honom av och an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
