Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med ett mystiskt leende: ”Ni känner henne inte.
Försök själv får ni se!” Och så hade Stefan inom sig
beslutat, att om fru Hillgren komme tillbaka, skulle
han göra sitt bästa att vänja henne av med morfinet,
en uppgift som han, ifall hon varit verklig morfinist,
skulle ha överlämnat åt ett sjukhus. Nu sedan han
visste, vilken jämförelsevis kort tid hon begagnat giftet,
ansåg han också att det fanns gott hopp om att hon
skulle kunna hejdas på sin farliga väg emot ett
fördärv, vars djup hon helt säkert ej blickat ned i.
Efter en timme, då gummorna och pojken med
struman fått tala med doktorn, var det Annies tur. Hon
var litet blek och föreföll nervös.
— Jag bor hos Ester nu, sade hon, när hon
hälsade på Stefan.
— Ja, jag vet det, svarade han muntert. Vill ni ha
järnpiller?
— Nej, jag vill ha nytt recept, inföll hon djärvt.
Doktorn gick ett slag över rummet. Hon satte sig i
en stol och fingrade på sin väska. Nu stannade han
framför henne.
— Ni har narrats för mig, sade han, inte bara om
er läkare. Ni har ju inte använt morfin längre än
några månader.
Men om han trott att hon skulle bli slagen, därför
att han visste sanningen om henne, blev han
missräknad. Hon såg upp skälmaktigt leende.
—- Jaså, ni har tagit reda på det nu, sade hon med
ett tonfall av naiv flickunge. Jag var riktigt stolt över
att kunna föra er bakom ljuset. Ni såg så klok ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
