Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
döden, hade aldrig så obevekligt känt dess verklighet
och ofrånkomlighet som då. Kanske var orsaken den,
att den döende var så ung, kanske var det
föräldrarnas nästan vilda förtvivlan över att mista sitt enda
barn.
Stefan trodde inte som gossens föräldrar på att de
skulle återförenas en gång. Livet var avklippt,
kroppen skulle multna, nya släkten skulle hänsynslöst
trampa över den lilla graven, där den unga gossen,
en gång en faders hopp, vilade. Tron på en
uppståndelse var väl endast uppblåst av en lidande
mänsklighets vansinniga självförhävelse, som ej ville
tänka sig att ett ljus, tänt på Vår Herres befallning,
skulle tillåtas att brinna ner och förintas. Så ansåg
Stefan. Men denna vårafton tycktes honom det levande
livets gränser suddas ut, blåna bortom verklighetens
berg och där bortom övergå nästan omärkligt i ett
underbart land, som kastade obestämda kylande
skuggor över marken han trampade. Att drömma, att vara
vaken, att vara död, att vara levande — säg, var gick
väl gränsen? I den bleka skymningen nyss skulle
han icke kunnat säga det, och nu, då människorna
likt svarta vålnader döko upp inom lyktornas
ljusringar och försvunno igen, visste han det icke.
En herre och en helt ung dam gingo förbi honom
och nickade åt honom utan att stanna. Han ryckte
till, och hans sinnesstämning kastade genast om. Det
var Ryd och den ryska flickan. De hade åter
försvunnit i mörkret. En längtan flammade till inom
honom. Hade den ryska flickan givit sig åt Ryd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
