Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du är orimlig, Ivar, viskade hon. Du vill tvinga
mig till något, som är mot mitt väsen, och det är väl
om något perverst.
De sutto tysta, han i ena soffhörnet, hon i det andra.
Genom en springa i persiennen kom den grå dagern
obevekligt silande trots ljuset, som brann i takkronan.
Annie såg på Ivar. Tårarna runno utför hennes
kinder, hon snyftade trött. Han drog henne intill sig.
— Men vad är det då? frågade han.
— Jag vet inte, mumlade hon. Jo, du förstår mig
inte. Alla ni andra komma med så förståndiga skäl,
varför det är så eller så. Bara jag... jag har inga
skäl. Jag kan inte reda upp något ordentligt. Allting
är bara som ett töcken. När jag är glad, fast jag vet
inte om det är glädje, då skrattar jag, och när jag är
ledsen, fast jag vet inte heller om det är sorg, då
gråter jag. Jag gungar upp och ned. Jag har ju hem,
jag har ett barn och en man, då skulle jag väl vara
fullvuxen nu.
Hon rynkade lätt ögonbrynen.
Han visste inte, om hon var uppriktig, och han
kände sig underligt osäker på henne. Den hetsiga
stämningen, som härskat nyss mellan dem, hade
plötsligt slagit om. ”Man kan inte förändra henne”,
tänkte han, ”hon måste få vara sådan hon är.”
— Skall jag gå hem nu, sade hon.
— Nej, svarade han och strök lätt över det släta
kortklippta huvudet. Jag skall ge dig ett par kuddar
och en filt, så kan du ligga kvar på soffan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
