Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra träffade hon nu rent instinktivt svägerskans
ömtåliga punkt.
— Du får aldrig någon människas förtroende,
utropade hon hett. Inte mitt, inte Albrekts, inte de gamla
gässens där nere. Du lever ju inte med. Hur skall jag
förklara det? Du är på något sätt avskuren från
jorden, du hör inte dit, för du har inga rötter. Märker
du inte, att de till och med hellre prata med en sådan
tossa som jag än med dig, du ger dem ingen känsla
av att de ha något gemensamt med dig. Och ändå har
du ju varit gift. Du måste ha erfarenheter av
människor, men du har skilt dig från dem.
— Tyst, sade Ester lågt.
Hon var inte ond längre. Stormen, som skulle gått
ut över Annie för hennes dumma uppförande, hade
vänt sig mot Ester. Hon kände att den andra, som
pratade så fort och slungade ut så många ord, hade
sagt något förfärligt — förfärligt, därför att det
måste vara sant. Det var ju så. Hon, som törstade efter
att hjälpa andra, blev själv alltid ställd utanför.
Hennes moderliga sinne var på något sätt sterilt. Ingen
behövde det. Det värkte inom henne av sorg. Hon ville
springa sin väg, gömma sig och slå händerna för
ansiktet.
Annie, som märkte den oväntade verkan hennes ord
haft, ångrade sig redan. Hon steg ur sängen och stod
nu stum och förvirrad och såg på Ester.
— Jag menade inte något, mumlade hon. Du blev
så ledsen!
— Ja, sade Ester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
