Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nedifrån trädgården hördes lillans skratt. Grenarna
utanför fönstret svängde, tunga av löv, prasslande av
och an.
Ester reste sig.
— Du kommer väl ned till middagen då? sade
hon utan att se på Annie.
Annie tålde inte denna stämning av outtalade
tankar.
— Ack, var inte ledsen på mig, sade hon.
Hon hörde till dem, som ha lätt för att komma med
ordet ”förlåt”. Hon sade det också nu med mild
stämma och armen om Esters hals. Ester gav henne
en blick. Hon kunde inte heller vara ond på Annie.
Annies nattliga äventyr, hennes trohjärtade
försäkringar om att det hela ingenting betydde, Esters egen
misstro, allt försvann för svedan i det sår Annie nyss
tillfogat henne. Hon kunde inte sätta sig till doms
över Annie. De voro så olika varandra, och Ester var
ju enligt Annies försäkran så fjärran från livet.
— Ja, adjö så länge då, sade Ester hastigt.
Hon gick ned i trädgården. Från en bänk, som låg
i skuggan av ett stort träd, betraktade hon Inga, som
borta i solskenet byggde en stuga av små stenar.
Fröken Steen och Krister sutto som vanligt framför
byggnaden, och från verandan hördes justitierådinnans och
fru Åströms röster. För första gången hade Ester en
stark känsla av att hon rett in ett helt stort hus för
främmande människor. Huset hade de gjort till sitt.
Det var ju bara som det skulle vara, det var ju menat
åt dem. Men på samma gång hade de skjutit undan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
